Alla lika, alla olika…

Behandla mig inte som en pudel när jag är en bullterrier

Något jag ofta hör bland de jag träffar med ADHD/ADD är att de alltid känt sig ensamma/annorlunda och jag kan inget annat än att hålla med. Hur många vänner jag än har haft så har jag alltid känt att vi liksom inte är av samma sort, inte kan förstå varandra helt. Det var först i vuxen ålder när jag började jobba i kriminalvården som jag började hitta individer där jag kände igen mig själv. Någon som beskrev min hjärna och mina känslor. Det känns sorgligt på något sätt, att det ska ta över 30 år att hitta någon att känna igen sig i och också tråkigt, att man fann många av dem där. Men samtidigt tänker jag att det är positivt att fyra små bokstäver kan föra så många människor samman. Hur det kan få oss att känna oss mindre ensamma och utanför. För hur olika vi än är så är vi samtidigt väldigt lika. I ett samtal jag förde häromdagen med en annan som har ADHD fick jag en varm känsla i hela magen när han beskrev känslor jag trodde jag var ensam om, och jag hoppas också att du fått möta en annan ADHD människa med samma våg av energi som du själv, som istället för att sucka eller sätta stopp för dig låter sig sköljas av vågorna utan att vara rädd för att drunkna.

Vi kanske ska se oss som hundar av olika raser. De har olika temperament och olika energinivå, och även om jag köper två av samma ras så har de mycket gemensamt men också mycket som skiljer dem åt. Du kanske behöver finna en av din egen ”ras”. Ingen mår bra av att känna sig ensam….