Dream big ….

….But act small. Jag brukar inte vara den som säger att man ska vara försiktig eller tänka sig noga för innan man agerar. Jag brukar säga KÖÖR, vad fan väntar du på? Men efter att själv ha kört för fort ett tag så vill jag lära mig att göra tvärtom. Istället för att växa och göra tusen saker samtidigt ska jag istället göra det enkelt. Jävligt enkelt. Jag ska försöka tänka flera varv innan jag gör något, analysera för- och nackdelar och göra en sak i taget. (Har jag glömt det här om några veckor så påminn mig, snälla). Learning by living så att säga.

Gör det roliga först!

Bild

 

Lurad

Ibland får man ändra på saker och ting för att komma igång, för att komma vidare. Diesel till exempel tycker inte om att gå långpromenader men fullkomligt älskar att vara i skogen. Jag brukar få dra honom med mig de första kilometrarna och på hemvägen genar vi genom en dunge och du blir han jätteglad och studsar omkring som bara den. Idag testade jag att göra tvärtom. Drog med honom till dungen först och han blev genast glad över att få studsa runt mellan träden, att resten av promenaden var på asfalt verkade inte bekomma honom denna gång (får se om det funkar på försök 2). Men jag tänker att det kan gälla mycket man fastnar i och inte känner för att göra. Just nu är jag inne i en dålig fas med bok nr 2. I stället för att smalna av hittar jag bara mer och mer jag vill lägga till, så till slut blir jag så trött på mig själv att jag ger upp. Att fortsätta att läsa och skriva känns inte motiverande när man känner att man inte kommer någonstans, så därför väljer jag att jobba med saker som är roligare, som drar upp humöret, för när jag väl är där uppe på toppen, då kommer jag orka gå igenom den där jäkla boken en omgång till. Så ibland kanske det faktiskt är rätt att göra det roligaste först…

Förändra dina tankar och du förändrar hela ditt liv!

bild 1

bild 2

bild 3

Jag är tycker inte om att tala inför folk, inte alls faktiskt. Ändå gör jag det varje dag på jobbet, håller ”lektioner” för 6-15 individer som vanligtvis inte är ett skit intresserade av vad jag har att säga. Och jag har alltid en liten känsla av obehag när jag ska ställa mig inför folk, ändå gör jag det om och om igen.

Vanligtvis sitter obehagskänslan lite grann i magen men i helgen hade jag den verkligen i hela kroppen. Fredagen och Lördagen kändes det verkligen som en plåga att gå upp på scenen, men på Söndagen hände det något (och tro inte att det kändes bättre för att jag hade gjort det flera gånger innan som jag själv försökt intala mig att det skulle göra, nej det var något annat).

Det var en annan person på scenen innan mig och istället för att stå där och fokusera på vad jag skulle säga så lyssnade jag på honom. Han utstrålade ett sådant lugn där han stod, kändes så trygg och säker i sin roll. Istället för att fokusera på hur duktig och självsäker han var och jämföra det med lilla mig (som jag vanligtvis gör) vilket ALLTID får mig att må sämre, så blev jag helt uppslukad av hans lugn och mod.

Jag ska inte säga att jag blev botad från min ”scenskräck” men obehagskänslan blev mindre. Jag tror egentligen inte att det handlade om honom, att det var något han sa eller gjorde utan jag tror det handlar om hur vi ser på saker. Att jag lyckligtvis för stunden såg det med andra ögon.

Jag tror inte det spelar någon roll hur många gånger jag går upp på scen, har jag ständigt samma negativa tankemönster så kommer det aldrig kännas lättare. Säger jag till mig själv att det kommer bli jobbigt, att jag är rädd, att jag kommer att tappa bort mig så kommer det inte bli bättre än så. Men är jag tvärtom lugn och sansad och börjar tro på mig själv, det är först då jag kan växa och tillåta mig själv att bli bättre.

Många gånger är det dina tankar du behöver förändra och ingenting annat, och från och med nu ska i alla fall jag bli bättre på det.

På vilket sätt förhindrar dina tankar dig från att utvecklas och växa i vardagen?

Vilken utmaning tar du idag?

IMG_0333

 

IMG_0335

 

IMG_0334

 

I veckan sprang jag till jobbet med en av mina arbetskamrater. Hon är snabbare än mig, det visste jag redan innan men hon sa att vi skulle ta det lugnt. Under löpturen kändes det inte alls lugnt (för min egen del), hon sprang och pratade medan jag kämpade för livet för att bara ta mig framåt. Det såg ut som hon flög fram där hon sprang och jag kände mig som en dreglande, flåsande bulldogg bakom henne. Det är lätt att känna sig sämre än någon annan när man ser det så tydligt framför sig. Jag försökte peppa mig själv. Ok jag kanske är långsam men jag klarar i alla fall milen, det är det ju inte alla som klarar.

Lite kaxigt sa jag till min man någon dag efter -Jaja, spring du, kom hem när du gjort milen. Det skulle jag aldrig sagt! Vem kliver in genom dörren efter mindre än en timme och har gjort milen?

Han gjorde sin första mil och har totalt kanske sprungit 5 ggr det senaste halvåret. En annan fick träna i ett år innan jag ens kunde ta mig fram den sträckan (och då inte ens på bra tid!). Visst man ska inte jämföra sig med andra men ibland är det svårt att låta bli. Efteråt ville jag bara kasta löpardojorna och sätta mig att käka kakor (för det är jag jävligt bra på). Men nej..

Ok, jag är ingen född löpare eller atlet. Jag kommer aldrig kunna slå deras tider, det kanske helt enkelt inte är min styrka. Men styrkan i mig är att jag utsätter mig för det igen och igen, trots att jag egentligen varken tycker om det eller är bra på det. Vem av oss utsätter sig för den största utmaningen? Jo jag.

Båda två säger att löpning är hur enkelt som helst och de är en njutning att springa. Det är helt klart skillnad på att springa när man känner att man har fjädrar i benen och flyger fram än att när man som jag känner att benen är som två trästockar och varje kilometer känns som en nära döden upplevelse.  Vissa är duktiga på att löpa, andra sämre de är bara att inse, och jag tror det gäller allt i livet. Bara för att du inte har de bästa förutsättningarna eller anlagen för något så betyder det inte att du inte ska utsätta dig för det. Den som trotsar allt motstånd och utsätter sig för något den inte är bra på, det är den som är den större av dem! (det är i alla fall vad jag intalar mig själv).