Varning, ömtålig mamma!

Bild

 

Det finns inget som kan få mig mer stressad än barn! Det spelar ingen roll hur många arbetsuppgifter eller hur tufft jobb jag har framför mig så är det ingen match jämfört med små saker som springer omkring i cirklar och skriker (eller väcker en flera gånger per natt). I natt minns jag inte hur många gånger sonen väckte mig, men jag minns tydligt sista gången då han slutligen somnade om och jag själv låg sömnlös resten av natten.

Alla små stressmoment känns idag stora som berg, och även om jag med lätthet skulle kunna bestiga bergen har jag inte kraften till att lyfta en fot. Barnens vanliga gnabb gör en gråtfärdig och man längtar bara efter tystnaden som aldrig inträffar. Ibland skulle man önska att man hade en skylt i pannan, i dag skulle denna sitta i min. Synd bara att barnen inte kan läsa, och även ifall de hade kunnat det så är de oftast inga mästare på att hantera ömtåliga saker.

 

Jag som försöker finna lugnet…

….hittar det inte någonstans!  Veckan i snapshots:

Magsjuka, städa, påskfirande, gäster på besök, förberedande av barnkalas, komma ihåg att ringa viktiga samtal, stress, fullt upp på jobbet, pressad almanacka, ännu mer magsjuka, utvecklingssamtal på dagis, stress, dotter till dans, sa jag magsjuka? Inställt kalas, handla, städa, möte, planera om i redan full almanacka, invänta ännu mer magsjuka, ställa in kommande möten och måsten?

Love life!

Att släppa taget…

bild 1

bild 2

bild 3[1]

Ångesten har i hela mitt liv funnits där, levt sitt eget liv i min kropp. Men efter att jag fått mitt första barn var det som om hela jag uppfylldes av den och inget annat fick plats. Sedan dess har det varit en annan slags kamp mot de negativa tankarna och katastrofscenerna som ständigt är närvarande. Vad jag inte visste när barnen var mindre var att ångesten växer i samma takt som barnen och att så länge jag har kontroll på mina barn kan jag på ett någorlunda sätt också kontrollera tankarna. Men nu när barnen börjar bli ”stora” och jag behöver släppa taget lite grann eller i alla fall ge dem ett längre koppel så slår ångesten till i dubbel dos.

Jag lovade tidigt mig själv att min ångest inte skulle gå ut över någon annan. Men att säga nej till något de vill göra (gå ut själva, åka och bada med kompisar) är enklare än att ta emot ångesten som kommer om jag skulle låta dem göra det. Men jag kan inte hindra mina barn från att växa, jag kan inte skrämma dem med min egen rädsla.

Jag behöver släppa lite på greppet, ge dem en längre lina för att de ska växa, utvecklas och bli självständiga individer. Jag vet det. Men för mig känns det som om jag tappar greppet om dem helt, att de balanserar längst en farlig brant och en vindpust skulle få dem att falla över. Jag vill ständigt gå vid deras sida och hålla dem i handen för att skydda dem från både små och stora vindar…eller kanske handlar det egentligen om att skydda mig själv.

Kanske behöver inte de min hand, det kanske är jag som behöver deras.

Små barn, små bekymmer….

-idag ska jag på samtal med din fröken.
(Stor tystnad)
-men mamma då har jag något jag måste berätta för hon kommer ändå att säga det till dig….
(Herregud, vad är det nu, är hon mobbad, mobbar hon någon, gjort sönder något, stjäl från sina klasskamrater?)
-jag har svårt för stora och små bokstäver och jag vet inte riktigt vart man ska sätta punkter, jag blandar hela tiden ihop det…., sen är jag inte så bra på femtal heller……
(Stor Lättnad)

Vikten av vita lögner

Med dottern hos frisören.

– När klippte du dig senast?

– Det är jääääätte länge sedan säger dottern och sneglar på mig.

– Ja, jo…det kanske faktiskt är ett år sedan, säger jag.

– Nej mamma, det är nog två år sedan.

– Nej, ett måste det vara.

– Nej, för du sa till mig att jag skulle få klippa mig efter jul och det var inte ens denna julen utan det var förra….

– Ja så kanske det var, men nu har klippt dig hemma i mellan….

– Ja men det är ändå två år sedan du lovade mig att jag skulle få gå till frisören igen

Sen fick jag sätta mig i skämshörnan….

Med sonen hos tandläkaren:

– Hur ofta äter ni godis frågar tandläkaren.

– Varje dag, svarar dottern.

– Nej inte varje dag försöker jag flika in.

– Jooooo (får medhåll från lillebror, medan jag får arg blick från tandläkaren).

– Nej, men alltså, nu har det varit jul och födelsedagar och sånt, så NU kanske ni har gjort det. Men ni brukar ju INTE göra det!

– Hur många gånger om dagen borstar ni tänderna då frågar tandläkaren.

– en gång, svarar dottern snabbt som om det vore någon jävla tävling. Hinner knappt protestera.

– Ja men ni äter ju frukost på skola och dagis det är ju därför ni inte borstar…

– man kan borsta tänderna innan man går till skolan ändå fyller tandläkaren i.

– Javisst det kan man ju göra. Det ska vi göra.

-Hjälper mamma er med att borsta tänderna då?

– Neeej, vi borstar själva, säger dottern kvickt (om blickar kunde döda få barn att hålla käften)

– Nej, men alltså jag och pappa brukar faktiskt hjälpa till.

– Nej, mest gör vi själva….

Suck, åter till skämshörnan. Måste lära dottern att det är skillnad på lögn och lögn. Det är ok att ljuga, lite grann, ibland….

Dagens mamma award!

Image-1

Bildbevis

Går till mig själv. För att jag idag varit världens bästa bullmamma! Min plan var att baka tillsammans med barnen men eftersom barnen försvann till kompisar fick jag baka själv (ånej, vad synd). Grejen var att jag i alla fall försökte involvera dem och bara det räcker för en utmärkelse enligt mig själv. Det där med bakning har aldrig riktigt varit min grej, men idag tog jag i från tårna då jag ville visa att jag faktiskt också kunde eftersom det är mest pappa som bakar här hemma. Första brödsatsen gick riktigt bra om ni frågar mig, jag läste jätte noga och följde receptet till pricka. När jag insåg att jag faktiskt hade klarat det (JIHOO) så insåg jag att jag glömt att ta tiden för jäsningen (fasen vad mycket det är att hålla reda på, missar man inte det ena så glömmer man ju det andra, suck). Men…bröden klarade sig fin fint ändå så det var ingen fara på taket. Men sen när jag skulle göra min andra sats så blev plötsligt allt som det brukar bli när jag bakar. Först och främst visade det sig (efter att jag blandat ihop allt) när jag läste längst ner på receptet att det inte alls var det brödet jag var ute efter. Men när man väl kommit så långt var det ju bara att fortsätta. Sen tappar jag hela tiden räkningen för hur många dl jag har i, inser att jag inte har allt i receptet hemma, blandar lite olika mjöler på måfå, hivar i saker i fel ordning och tänker att så jäkla noga kan det ju inte vara…

…i slutänden brukar det visa sig att det var så noga, (därför duger det sällan för familjen kräsen och jag få äta upp brödet själv).

Gör som jag säger…

eller tvärtom….
-eftersom Leia är borta idag så kan du ju välja en film hon inte vill se, då får du ju se den för engångsskull.
– jag väljer den här, den vill hon alltid se. Men nu får hon inte det. Ååååhhh, va synd.,,,
(Anar viss ironi i lillebrors röst)

Idag är ingen vanlig dag….

för det är min födelsedag. Hurra, hurra, hurra! Nej, skämt åsido så har dagen känt oerhört vanlig. I natt fick dottern fått magsjuka så jag har mest torkat spyor hela dagen, men någon ska väl göra det med. Själv börjar jag känna mig på bättringsvägen, kunde tom plocka ur diskmaskinen utan att svimma.

Bild

 

Fin present från sonen har jag fått, två färgglada pärlplattor och en teckning föreställande….raket tror jag nog det var…

Bild

 

Av mannen min fick jag en fin klocka

Bild

och blommorna fick jag tidigare i veckan av min pappa och hans fru. Kvällen ska nu ägnas åt uppsatsskrivande är så sugen så att det kliar i fingrarna. Älskar att sitta och ”gotta ner mig” i texter.

 

Mitt liv just nu…

Bild

Hunden har inga problem med att ligga och mysa hela dagen.

Helgen har gått i sjukdomens tecken, och som jag sagt förut avskyr jag att vara sjuk. Igår hade jag 39 graders feber och sov från 16 på eftermiddagen till kl 6 i morse. När jag vaknade försökte jag gå upp för trappan för att hämta dataspel till sonen vilket slutade med att jag låg i badrummet helt svettig, yrslig och spydde i 10 min. Det är helt åt helvete att vara sjuk själv, men att sedan ha två pigga barn med noll förståelse för att man inte kan röra ett finger, knappt öppna ögonen. Det gör det hela ännu värre.

Sådana här dagar vill man inget annat än att vara friskt och jag uppskattar dessa dagar att jag ändå är frisk…snart igen. Jag är så himla glad och tacksam för att om några dagar när min kropp har återhämtat sig så kan jag gå tillbaka till min normala hastighet, mina normala rutiner. Jag vet inte hur jag skulle hantera ett liv i slow motion. Så mina tankar idag går till alla människor som är psykisk eller fysisk skadade på så sätt att det förhindrar dem att leva sitt liv fullt ut. Massa kramar till er!

Välkommen till verkligheten

20140221-223950.jpg

Övade läsförståelse med dottern häromdagen. Denna sidan hade hon lite svårt att förstå och förklara, och jag har lite svårt att förstå varför den ens finns med i skolbok för 7:åringar.
Visst ska man förbereda dem för verkligheten, men ibland är den inte lätt att förklara, eller iallafall inte för någon som är 7.