Skriva en bok # 4

Jag tror att alla någon gång har fastnat i sitt skrivande. Det känns som att man inte kan komma vidare, man har tappat bort sig och vet inte vart man är påväg. Jag är där nu, med bok nr 2. Jag vill knappt tänka på den, blir nästan illamående av att ens titta på forskningsartiklarna. Det är fullständigt normalt att tappa bort motivationen då och då, men man måste lära sig att hitta den snabbt igen, eller bara hålla disciplinen och inte påverkas av bristen på motivation. Med förra boken satte jag mig och jobbade oavsett motivation, med den här boken är det annorlunda. Eftersom det också är en uppsats så kräver den mer av mig. Alla artiklar är på engelska så för att kunna läsa och förstå den behöver jag vara vaken och motiverad, så när det inte går så går det helt enkelt inte….för då fastnar det inte ändå.

Jag känner att jag tappat bort mig lite i alla teorier. Allt är så intressant så jag känner att jag bara utökar uppsatsen och gör den bredare istället för att smalna av som är det egentliga målet. Så min plan är att under några dagar studera in mig på frågeställningen och målet med uppsatsen för att sedan hamna på rätt väg igen. Skriver du en vanlig bok så gå tillbaka till din synopsis, vad var målet med boken från början? Har iden förändrats eller stämmer fortfarande din första tanke med boken?

Med en bok är det helt ok att den vänder eller byter handling, men för mig vid en uppsats så måste jag verkligen hålla mig till sakfrågan. I annat fall får jag kontakta min handledare så att han guidar mig rätt. När man själv tappar allt kan det kännas skönt att ha någon annan som kan sparka igång en igen.

* Jobba oavsett motivation

* Hitta någon som kan stötta dig och sätta fart på dig igen

* Gå tillbaka till din synopsis ifall du känner att du fallit ut ramarna

* Tillåt dig att vila (bara inte för länge)

* Hämta inspiration

Skriva en bok # 3

Sätt upp en (rimlig) tidsram. På både första och andra boken har jag satt ett år. Jag klarade det första gången och hoppas även klara det igen.

Hur ofta kan/vill du skriva? Du behöver ha krav på dig själv och följa dem. Att skriva är jätte enkelt i början när du har motivation och bokstäverna flödar ur dig, men det kommer finnas dagar och stunder där det är tvärtom och det gäller att inte tillåta sig själv att undvika ditt manus då, iallafall inte allt för länge.

Jag jobbar med mina böcker varje kväll mellan 19-22 7 dagar i veckan, men jag nöjer mig med 5. Skulle jag vara trött och behöva pausa från arbetet så är det ok i 2 max 3 dagar den ska jag dit igen. Det är ett jobb och kan/får inte undvikas, för då blir det aldrig klart.

Sätt dina gränser, räkna med att det kommer komma tuffa tiden då du känner motstånd, hur ska du hantera dem? Hitta ett sätt att kunna ta tag i dig själv om du skulle smita undan. Kanske kan du pausa från skrivandet i någon vecka och återgå till research eller börja arbeta med baksidestexten, eller utseendet på pärmen? Släpp inte boken helt, huvudsaken är att du fortfarande är i kontakt med den så att den inte faller i glömska i flera år. Om du jobbar med pärmen i några veckor eller får till en baksidestext du är nöjd med kommer du att bli mer sugen på att göra färdigt boken och fortsätta textarbetet.

Nästa gång: Hur komma vidare?

Skriva en bok # 2

Det finns något som kallas författarens röst och den menar man är jätteviktig för läsaren. Genom ditt sätt att skriva kan läsaren känna igen dig genom alla dina böcker, du har samma röst.

Det här var något jag hakade upp mig mycket på i början, hur får jag en bra författarröst. Hur ska jag skriva?  Jag har en författare som jag tycker skriver jätte fint och professionellt samtidigt. Jag läste hennes böcker om och om igen och studerade hennes hemsida för att se vad/hur hon gjorde. Men slutsatsen blev att jag måste vara mig själv, följa mina fingrar övertangentbordet och inte bry mig om vad det är som kommer ut. Först då är det äkta…och jag tror också att det känns genom en bok, om någon har tillrättalagt sig ord som inte är äkta, inte passar in.

Boken kommer att redigeras så många gånger att du inte behöver tänka på dina exakta uttryck till en början. Jag trodde att det jag skrev verkligen skulle ligga där jag lade det (under den rubriken). Men i verkligheten var det ett himla klippande och klistrande. Så följ ditt flöde och skriv ALLT som kommer ur dig, strunta i stavfel och ordningsföljd. Om jag skulle skriva allt perfekt med en gång hade jag inte kommit någonstans, utan rätta till allt sådant senare. När du har x antal sidor och känner att du börjar bli klar…att du nästan har din bok då ska du binda ihop den röda tråden.

Vissa delar i min bok, som verkligen uttryckte mig, min person och vad jag tyckte. Raderade min korrekturläsare rakt av. Hon tyckte att det var för hårt och kallt. Men det är mitt sätt att uttrycka mig och det kanske är bra att någon skär av de hårdaste bitarna och mjukar upp texten. I slutändan kändes det ändå inte helt hundra som att texten var min, det var flera stycken som var inne och tog bort ord och i bland hela meningar, och visst kan man förbjuda folk från att göra det. Men jag litade på deras professionalism, att de kunde mer än mig i det sammanhanget.

Tips, släpp krav och författar röster. Var dig själv, följ flödet och skriv!

Nästa gång: Sätt upp mål.

Nyp mig!

BildY

Som jag sagt tidigare så känns det högst overkligt att skrivit och gett ut en bok själv. Ännu mer overkligt är det när man får tack mail eller bra recensioner. Här är BTJ:s (Bibliotekstjänst) recension:

Jessica Hjert är beteendevetare med kandidatexamen i psykologi och detta är hennes debutbok. Den är skriven med mening att nyansera bilden av föräldraskapet, skapa debatt och vara en motvikt till de genomlyckliga beskrivningar av föräldraskapet som oftast skildras i litteratur för nyblivna föräldrar och framför allt i sociala medier. Texten bygger till stor del på författarens egna upplevelser, men också på berättelser från sexton olika kvinnor som intervjuats om sina erfarenheter av föräldraskap. Många av beskrivningarna rör saker som ofta anses vara tabu, som att uppleva att man inte trivs i mammarollen, att man tycker att barnen är jobbiga och krävande samt mår dåligt över sömnbrist eller att man inte får familjelivet att fungera. Ångest och oro kan, enligt författaren ofta höra småbarns- åren till. Detta är inte en faktabok utan en välskriven och lättläst bok, skriven för att bekräfta känslan att livet med småbarn emellanåt är rätt tungt. – Therese Nordholm. 

Att någon professionell människa som jobbar med böcker säger att jag har skrivit en välskriven och lättläst bok och också förstått min mening med den, det känns liksom overkligt att ta in.

 

Skrivglädje

Bild

Bevis på hur det kan gå när man leker med övertänd bullterrier, eller leker, jag tilltalade honom lite för glatt. (Bild har för övrigt inget med text att göra).

Det var så skönt igår när jag satt med uppsatsen. Helt plötsligt släppte allt och jag fick ordning på bakgrund/syfte och problemformulering. Äntligen ropade jag, mannen kollade oförstående på mig.

-vad pratar du om, du har ju vetat hela tiden vad du ska skriva om?!

Ja det är sant, jag har hela tiden vetat vad jag ska skriva om men jag har inte haft själva problemformuleringen klar och det är den som avgör helt vart uppsatsen hamnar. Så nu äntligen! Det kändes som ett ”klick” inom mig när jag fick till det. Jag har sagt det förut men måste säga det igen. Jag älskar att skriva! Speciellt när man kommer in ett flow och allt bara sätter sig direkt, eller när man har en känsla och bara skriver rakt från hjärtat. Till dig som inte har ADHD var ett sådant inlägg där jag skrev på ren känsla. Jag tror att vi var på väg till affären eller om vi precis kommit ifrån den…mannen blev irriterad på mig av någon anledning (jag hade förmodligen tappat bort/eller glömt något) jag blev ledsen, tog tag i papper och penna och skrev ner texten på någon minut. Rakt från hjärtat hur jag kände, hur det känns att ständigt bli anklagad för något jag inte kan hjälpa.

Det är skönt att blanda sitt skrivande tycker jag. Skriva korta texter grundat på känslor, sen skriva en bok eller uppsats där man får vända på varje ord och  mening tills man tycker att det ligger rätt i munnen. Det skönaste är så klart att skriva ur en känsla, när orden bara kommer till en automatiskt när man arg, ledsen, kärleksfull eller glad. Ja en stark känsla helt enkelt. Jag vet inte men antar att det är samma med all slags kreativt arbete, att man som konstnär också målar i känslor. Så som mina ord kommer till mig kanske de får färger eller mönster….

Har ni själva skrivit, målat något baserat på känsla?

Kärleken till pennan

20140214-090127.jpg

Kanske blir det en sådan här tjock bok en dag!

Jag har alltid älskat att skriva, ALLTID! Svenska var mitt favoritämne i skolan och tidigt var jag före alla andra i svenska boken. Tanken om att skriva en bok har funnits inom mig länge och jag kan fortfarande nästan inte förstå att jag har gjort det!

Om man inte varit där så tror jag faktiskt det är svårt att första vad man går igenom när man skriver en bok (det låter så himla mycket enklare än vad det faktiskt är). Jag minns att jag läste någonstans att när du tror att boken är klar, det är då jobbet börjar. Jag fattade det inte då, men nu vet jag.

Att skriva ihop hela boken var det lättaste. Men att sedan få ihop den röda tråden, vrida och vända på meningar och ord. Korrläsa, lektörsläsa, korrläsa, ändra, korrläsa och återigen korrläsa. Det var FRUKTANSVÄRT! Jag minns sista läsningen jag gjorde på boken, jag höll på att spy över texten, jag var så trött på den att den gjorde mig illamående.

Tillslut gav jag upp, är det mer fel i den nu så får det vara. Jag klarade bara inte mer.

Den jobbiga processen började liksom när boken var ”klar”. Sen inte nog med att du ska skriva boken, som att det inte vore svårt nog. Sen ska man släppa ifrån sig den. Låta andra beskåda ens mästerverk, vara rustad mot kritik och utebliven försäljning.

Den är en lång process och man lär sig mycket på vägen. Jag har flera gånger tidigare jämfört författaryrket med föräldraskap och för att göra det igen kan jag säga att skriva och publicera en bok är som graviditet och förlossning. Under graviditeten rullar allting på, ibland går det lätt, ibland går det tyngre och ibland känns det som om ”barnet” aldrig kommer att ”komma ut”. Själva förlossningen är smärtsam och jobbig, ibland är den långdragen och ibland kan det gå så fort att du knappt hunnit reflektera över vad du varit med om.
Har jag verkligen fått ett ”barn”, vad har jag gett mig inpå, kommer jag att klara det här?

Men hur jobbigt och smärtsamt det än har varit så är det ändå värt det, jag vill göra det igen, igen och igen!

Separationsångest..

Bild

I början tyckte jag att det var vansinnigt jobbigt att packa och sälja mina böcker, mentalt alltså. Att släppa iväg min bok för granskning, utsättas för andras tyckande och tänkande. Som tur var försvann den känslan ganska snabbt och nu är det så klart ett av de roligaste jobben att göra.

BildIdag hade jag massor av göra, men hittade det perfekta upplägget. En timme skrivande på nya boken, en timme packning/fakturering och en timme svarande på mail och nu är kvällen helt plötsligt slut.

Bild

 

Att finna struktur

Förut var det bara jag och min bok, jag och min text. Vi var liksom ett… Men nu är det jag och min bok, plus min nya text. Det är liksom som att bli tvåbarnsmamma och försöka finna tid för dem båda. Samtidigt som min bok ”Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden!” ska marknadsföras, säljas, packas och faktureras så ska jag också hinna med att skriva på den nya…och man älskar dem båda lika mycket och vill ge dem samma tid…men det går ju liksom inte.

Det kanske är som med barn ändå, att den minsta, nyaste behöver mest omvårdnad, och sen när de kommer upp i samma ålder, kanske kan de då leka ihop. Ja då kanske livet blir lättare igen, när det största omvårdnadsbiten är över…om man inte bestämmer sig för att skaffa en tredje….

ADHD & kriminalitet

Bild

Google translate kommer bli min bästa vän under kommande månader.

Min uppsats (som också kommer bli bok nr 2) kommer handla om ADHD och kriminalitet. Det jag vill säga med min uppsats är inte att ADHD och kriminalitet hör ihop, tvärtom. Bara för att man har ADHD är det inte förutbestämt att man kommer att bli missbrukare eller kriminell, jag vill inte att man ska bli dömd. Jag vill få fram att det är en människa där bakom som tar beslutet, och att VI samhället, skola, familj hjälper till att styra individens beslut. Jag tror att det handlar om bemötande, självkänsla och självförmåga och det kan vi, omgivningen bli bättre på. Jag vill visa att ADHD är styrka, självbestämmande, att du är något och kan bli något. När jag möter personer i mitt arbete så brukar jag alltid fråga vad deras ADHD betyder för dem, och 9 gånger av 10 får jag samma svar: det betyder att jag är dum i huvudet. JAG VILL TA BORT DEN KÄNSLAN! Man ska inte behöva känna så!

Jag hoppas och önskar att jag får fram något som får individer med ADHD att stå i bättre dager. Att det inte ska ringa en negativ klang över diagnosen (att föräldern automatisk kommer vara livrädd att få en kriminellt missbrukande barn när den fått diagnosen), för det är du värd!

D-uppsats nästa…

Bild

Den här högen med artiklar ska läsas igenom (kommer förmodligen inte hända idag)

Nattens sömnlöshet gör sig påmind. Känns aningen trögt att packa och skicka fakturor när man inte vill annat än sova.

Har i allafall pratat med min handledare idag vilket känns jätte skönt. Tre månaders ”semester” är över. Nu är det dags för att skriva igen och det känns jätte kul. Har känts lite tomt att inte skriva utan bara jobba med marknadsföring, fakturering och packning. Nu hoppas jag bara att jag hittar ett bra schema eller tempo för allt, så att allt får plats.

Jag har gett mig själv en tidsplan på högst 1 år, sen ska uppsatsen vara klar och det hoppas jag att jag kan hålla. Så från och med i  morgon är det ”all in”. Första biten (tidigare forskning) hoppas jag vara klar med i innan Mars i alla fall, får väl se hur väl min tidsplan håller.