Webbshop på nestorforlag.se

wear your labelwear your labelwear your labelwear your label

Du har väl inte missat vår nya sida nestorforlag.se där vi nu har en webbshop. Där har vi bland annat kläder från wearyourlabel som likt jag själv jobbar för att bryta tabut kring psykisk ohälsa. Varje tröja är inte bär inte bara ett tryck för att väcka upp till en dialog, utan bär också en tag där det står tips för att kunna ta hand om sig själv.

wear your label

Dessa armband kommer från samma företag och har olika färger för olika diagnoser. Ångestsjukdomar har en turkosfärg. Du har väl inte missat vår blogg som uppdateras så gott som varje dag, och att den mycket uppskattade texten till dig som inte har ADHD har nu även blivit film.

Du vet väl att vi finns på Facebook, twitter och instagram? Missa inte alla nyheter! Följ oss på nestorforlag.se

Häng med!

Jag ser att en del fortfarande kikar in här och ville bara påminna om att jag flyttat bloggen till nestorforlag.se så fortsätt följ mig där.
Om du inte vill missa något inlägg så följ nestor förlag på Facebook, eller tryck på följ knappen på hemsidan.

Vilda ungar

Jag är en person med mängder av drömmar och mål, och ständigt pågående projekt. 2010 startade jag upp en förening ”Vilda ungar” som vände sig till föräldrar som behövde extra stöd i sin föräldraroll. Min första tanke var att jag ville stötta de föräldrar vars barn hamnat i fängelse eller blivit LVU:placerade. Då jag själv i mötet med dessa upplevde att de blev lämnade utan hjälp och stöd. Många av de som hörde av sig till mig var just föräldrar till barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Men som vanligt när jag gör något blir allt för stort och människor orkar inte jobba i mitt tempo, vilket ofta leder till att jag står ensam kvar med människor som skriker efter hjälp. Så tyvärr lades föreningen ner, men jag blev väldigt glad när jag häromdagen på kriminalvårdens hemsida läste om FATEG, som är en förening för anhöriga till en gärningsman och strax efter det hörde jag även att flera föräldragrupper startats för föräldrar som har barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Jag är så glad att detta verkligen händer och att samhället börjar bli bättre på att se även människorna runt om. Det är så många mer som blir lidande än den drabbade, vi behöver bli bättre på att se från ALLA håll. Först då tror jag, att vi kan göra verklig skillnad.

Bloggtips

Vill tipsa om en blogg (jippieserien.se) med massa viktiga inlägg, tex det här. Jag har inte utforskat hela bloggen, eller läst hennes böcker men produkterna hon skapar är sådana jag själv tänkt att göra (men nu slipper jag, vad skönt;) som tex det här. Så utforska sidan!

En annan blogg för er som lider av ångest och vill läsa mer om det, så vill jag tipsa om happyangest.se

Vem tror du att du är?

 

Bild

BildBild

Det bästa jag vet-hundpussar

och vem f*n bryr sig? Ja, så känner jag ganska ofta ibland. Varför skulle någon vilja läsa/lyssna på vad jag har att säga. På mina tankar, känslor och erfarenheter. Jag tvivlar på mig själv, ofta. På vad jag kan, på vad jag gör men aldrig på vem jag är.

Att blotta mig själv är inget jag är van vid eller egentligen tycker om. Jag är en person som egentligen inte överhuvudtaget pratar om mitt mående, tycker om att stå i centrum eller vara bättre än någon annan. Ändå känner jag att jag har något att berätta, att jag inte kan hålla tyst, att det är något jag bara måste göra. Som min bok till exempel, jag visste att den inte skulle bli en bästsäljare, att den inte skulle bringa in några miljoner, att vissa till och med skulle tycka väldigt illa om den. Men att den lilla skara jag skrev den till, som har varit där, och känner som jag förhoppningsvis skulle uppskatta den. Och visst, jag får inte massmail, inga priser, inga hyllningar. Men då och då får jag ett mail från någon som säger tack, tack för att JAG gjorde deras liv lite lättare, och fick dem att känna sig lite bättre.

När min text ”till dig som inte har ADHD” kom ut, märkte jag hur något litet, kan bli så himla stort. Hur många andra som kan känna igen sig i mina enkla beskrivningar, eller i mitt mående. Jag är sååå tacksam för varje mail/samtal där någon tackar mig för min bok, ett inlägg eller ett samtal jag haft i podden. Då känner jag att det är värt det, att det jag gör faktiskt har betydelse. Då tror jag på mig själv igen, att jag visst kan hjälpa, lära och ge tröst till andra.

Så tack för att NI tror på mig, och får mig att tro på mig själv!

Bra Anders!

På mässa jag var på för några veckor sedan träffade jag Anders Jacobsson (författare till Sune och Bert böckerna bland annat). Han var där för att prata om sin nya bok ”Skräcken på vinden”. Först och främst vill jag bara säga VILKEN UNDERBAR MÄNNISKA och sen vill jag säga VILKEN VIKTIG BOK!

KÖP DEN! Det ska jag göra!

Svd kultur skriver: Sjubarnspappan Anders Jacobsson har använt sin egen familj som förlaga till nya barnboken ”Skräcken på vinden”. I den vill han släppa solskenssargen och visa att en förälder är en människa och inte ett moraliskt föredöme.

Kip tar ett alldeles för stort ansvar för sin ack så kärleksfulla men väldigt vimsiga pappa. Det är inte helt ovanligt att barn får träda in i en ansvarsroll när de har dysfunktionella föräldrar. Kip känner att han måste ta kontroll för att överleva i sin vardag, förklarar virrpappans förlaga.”

Så himla stort och viktigt tänker jag att göra i barnboksväg. Anders är verkligen en förebild. Något han sa på scenen som verkligen åkte in i mitt hjärta var (om karaktären i boken tror jag)

Jag har en för liten hjärna för alla mina tankar, och ett för stort hjärta för alla mina känslor.

och precis så kan det ju kännas ibland!

Att inte lyssna (tillräckligt)

Jag är på väg upp i trappan för att göra kvällsmat. Maken stoppar mig.

– Kan du ta med te till mig.

– Ja.

-Jag vill ha i ett glas, en matsked med socker, tepåsarna i den hyllan bla bla bla bla..fyll inte koppen så mycket som du brukar göra utan ha lite kvar så att du inte spiller bla bla bla…och du ta ner en sak i taget.

– OK

Kommer ner för trappan balanserandes med två helfulla koppar och knäckebröd

– Vad sa jag, utbrister mannen.

– ??? En kopp te med socker???

– Nej, ett glas med te!

– Ok, men i det stora hela hörde jag i alla fall på vad du sa, du fick te med socker (resten lät bla bla bla)

Två av fyra rätt är ändå rätt bra anser jag eftersom jag fick med det viktigaste. Jag tycker inte att det var så farligt ändå, det hade varit värre om jag tagit fel sorts te, utan socker och glömt det kvar på övervåningen.

Rätt

1 fick rätt sorts te

2 fick en matsked socker i

Fel

1 fick mugg i stället för glas

2 fyllde koppen ända upp

3 råkade få med mig allt ner i trappan samtidigt

4 (kanske något mer i det där bla bla bla som jag inte uppfattade)

En sak i taget

20140325-154836.jpg

Nej så klart inte! Nu är det så mycket på gång så jag vet inte vart jag ska börja. Massa kul samarbeten och nya projekt. Så håll till godo! I morgon ska jag tillbaka till jobbet efter två dagars vabbande med sonen som har ögoninflammation. Jag älskar verkligen mina barn, avgudar dem. MEN jag klarar inte av att vara hemma i två dagar utan att få utlopp för MIN energi. Idag började jag känna mig instäng och kvävd när sonen klättrade på mig vilket jag vanligtvis älskar, men när det kryper i min egen kropp har jag svårt att klara av att andra också ska krypa på mig. Det räcker ju liksom med den hemska känslan inuti. Men efter en lång promenad fick jag ut min energi, problemet löst.

 

Allt är relativt…

20140318-180908.jpg

-Åh vad jobbigt, det är fullmåne. Jag har så svårt att sova då, utbrister min man.
10 minuter senare snarkar han. Själv ligger jag vaken i någon timme och funderar på om jag ska slå något hårt i huvudet på honom (bara för att), eller på mig själv (för att förhoppningsvis somna).

(Jag gjorde inget av det).

Ledig dag

20140314-211123.jpg

Jag gav mig av till Göteborg för några ärenden idag och i vanlig ADHD-anda är det självklart alltid något som går fel. När jag väl kom till universitetet hade jag glömt mina koder hemma för att skriva ut det kortet jag skulle hämta, och när jag var i butiken och skulle handla slog jag in fel kod till kontokortet och drabbades av total minnesförlust. Som tur var fick jag allt på rätsida igen.

Jag är verkligen ingen storstadsmänniska. Alla människor och alla intryck gör mig stressad,  förvirrad och trött. Med tiden har jag lärt mig att resande och mycket intryck alltid gör mig utmattad. Så efter resor/besök måste jag tillåta mig själv att vila, eller så får jag planera in dem när jag inte har allt för mycket runt mig. Det tog flera år att koppla ihop sådant, att se mönstret, vad som framkallade ”svackorna” jag drabbades av.

Jag tror att det är en viktigt del för att få livet med psykisk ohälsa att fungera. Lär känna dig själv, hitta orsaker och mönster i ditt mående. Acceptera att ditt liv ser ut som det gör och gör det bästa av det!