Ny studie på g

Idag är jag så trött, har inte sovit särskilt bra på hela veckan. Hur trött jag än är i ögon och kropp så kan huvudet aldrig somna. Det går bara runt, runt där inne, man kan undra vad som händer egentligen. Nu ska jag ägna en stund åt att förbereda inför en föreläsning innan jag tar ledigt för dagen.

Om ni själva är entreprenörer och har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning så kan ni nu delta in en forskningsintervju. Johan Wiklund heter professorn som ska studera kopplingen mellan entreprenörskap och neuropsykatri. Mer info om studien finner du här.

Kul med en studie som inte bara studerar negativa konsekvenser av dessa funktionsnedsättningar tycker jag!

Ha en bra kväll!

Annonser

Hur är det att leva med mig- podcast del 1

Äntligen tror jag att jag lyckats med att få ut vår första podcast. Jag vill tillägga att det är första gången jag gör det här och att det är på amatörnivå, men min tanke är att i framtiden utveckla podcasten och sända regelbundet. Men de första ”poddarna” får ses som ett test (och jag tar gärna emot feedback). Har ni ämnen ni vill att jag tar upp/frågor ni vill att jag besvarar, eller personer ni önskar att jag ska intervjua så skicka gärna ett mail/ skriv ett inlägg om ert önskemål.

Podcasten är ett spontant samtal mellan mig och min man där jag ställer honom frågan- hur är det att leva med mig som har ADHD?

Podcasten finner du här.

 

Till mitt barn

Jag ser mig i dig, en bit av jag är du. Tårarna du fäller, sorgerna du bär, dom är också mina nu.

Rädslan i dina ögon är också min, din smärta känner även jag. Från bördan du bär älskling önskar jag bli fri en dag.

Vad framtiden bär med sig, det är det ingen som vet. Men drömmarna du drömmer, livet du lever, jag är en del av det.

Om jag får trolla bort en sida hos mig själv….

20140129-110400.jpg

Om jag bara fick välja en grej (förutom ångest, sömnsvårigheter och en inbromsningsknapp) som jag lider mycket av och verkligen skulle önska att jag blev av med (eller blir bättre på) så är det att jag ALLTID tappar bort saker, ALLTID. Det händer flera gånger om dagen.
Det är så himla frustrerande för det går både åt tid och energi till att leta efter saker och inte helt sällan blir hela familjen inblandad i letandet. Det konstiga är också att jag blir lika förvånad varje gång jag tappat bort något (hur man nu kan bli det när det händer dagligen). Jag tycker varje gång att jag faktiskt vet vart jag ställer saker, och det vet jag förmodligen också i några sekunder, men sen är det ju borta. Jag tänker varje gång att det är någon annan som flyttat/tagit det och brukar ofta tänka att det är barnen som slarvat bort mina grejer (jo det har faktiskt hänt, sonen snodde mitt lypsyl en gång).

Top 10 lista på saker som magiskt försvinner:
1, lypsyl
2, pennor
3,nycklar
4, telefon
5, alla komihåg lappar
6, min väska
7, plånbok
8, bilen
9, mig själv (jo det har faktiskt hänt)
10, barnen (fast det verkar inte handla så mycket om mig, dom liksom försvinner av sig själva 😉

Vilken sida skulle du vilja ta bort hos dig själv?

Kalla det vad du vill!

Att du orkar lägga ner tid och energi på något du inte tror på. På människor du tycker är gnälliga och löjliga och bara ska rycka upp sig. Det säger mer om dig än om dem. Titta närmare på dig själv istället för att förminska andra. Skulle du inte vilja kunna sätta ord på dina problem, få en lösning? Eller kanske är det det som är problemet, att du sneglar avundsjuk på de som fått ett namn på det, de som kan söka stöd och kanske till och med få hjälp till ett bättre liv. Kanske önskar du dig också den hjälpen fast du inte har fått den, eller kanske stör det dig att andra vågar gå ut öppet och stå upp för sin problematik medans du tvingas hålla din för dig själv. Bespara oss din okunskap, lägg ner tid och energi på dina egna problem i stället för att störa dig på andra.

För miljontals människor är det denna funktionsnedsättning högst verklig och innebär alltid olika former av lidande.

Kalla det vad f*n du vill, men håll det för dig själv!

En otrolig respons….

Vill bara säga TACK till alla människor som kommenterat, delat, mailat osv. Trodde aldrig jag skulle få sådan stor respons på att skriva mina tankar och känslor. Är JÄTTE glad och tacksam för alla fina mail och kommentarer.

Kommer att fortsätta att dela med mig av mina tankar och erfarenheter här på bloggen, men också via en podcast som kommer ut här på sidan så fort jag arbetat färdigt med den. Jag vet att jag inte är ensam och det är många som behöver hjälp och stöd där ute.

Tillsammans kan vi göra skillnad!

Tack !

Separationsångest..

Bild

I början tyckte jag att det var vansinnigt jobbigt att packa och sälja mina böcker, mentalt alltså. Att släppa iväg min bok för granskning, utsättas för andras tyckande och tänkande. Som tur var försvann den känslan ganska snabbt och nu är det så klart ett av de roligaste jobben att göra.

BildIdag hade jag massor av göra, men hittade det perfekta upplägget. En timme skrivande på nya boken, en timme packning/fakturering och en timme svarande på mail och nu är kvällen helt plötsligt slut.

Bild

 

Att få hjälp i rätt tid- vems ansvar?

Du kan inte visa mig en karta och be mig följa den, när jag hela mitt liv fått finna mina egna vägar. Jag har alltid försökt att hitta felet och där kommer du 34 år senare med svaret på en vit papperslapp. Jag hoppas att du vet att det inte var du som gav mig lösningen, utan att jag själv har fått leta upp den. Jag hade önskat det svaret serverat för länge sedan.

Vart var ni när jag behövde er som bäst? Du skulle ha hjälpt barnet som kände sig annorlunda. Hon hade behövt någon som sa att det som var så speciellt med henne var att hon inte var som alla andra, och att det faktiskt var en bra sak. Istället för att hon själv skulle få leta fram sina starka sidor, skulle du lagt ut dem framför henne: det här är vad DU har, gör det bästa utav dem! Du skulle ha hjälpt tonåringen som bestod av ångest som inte visste hur hon skulle få ur den ur sin kropp, DU skulle hjälpt henne att lätta på trycket och fått henne att sätta ord på sina känslor.

Hur kan man inte se, hur kan man missa? Dessa barn, vars inre skriker på hjälp?

Kom inte med förslag nu, när jag hela livet fått hitta mina egna lösningar. Det är försent… Vad hjälper några ord på en papperslapp, när jag går hem lika tom som jag var när jag kom. Du ger mig några bokstäver, men har tagit halva mitt liv. Vad hjälper det när man redan är kantstött?

Att följa de löften man ger sig själv…

Bild

För över tio år sedan lovade jag mig själv att aldrig låta min rädsla styra mitt liv (och då menar jag inte en sund, normal rädsla), utan jag ville helt enkelt inte att ångesten skulle styra mitt liv. Jag är glad över det löftet, det har lett till att jag också tackar ja tillsaker som får mig att utvecklas och växa fast att jag egentligen inte vågat. För mig har det numera blivit normalt att reflektera över alla val jag gör i livet, gör jag saker för att jag vill eller för att jag inte vågar annat…. när svaret har varit det senare så har jag helt enkelt tvingat mig själv att göra det….bara för att.

För två år sedan gjorde jag tjejvasan. Jag hade aldrig stått på ett par skidor förut. Jag klarade loppet, men det blev inte en sådan positivt upplevelse som jag hade önskat. Efter ca fem kilometer in i loppet ramlade jag såpass illa att jag fick en spricka i svanskotan. Det ledde till att jag fick åka 2,5 mil med skadad svanskota, jag som aldrig hade stått på ett par skidor förut.

Jag har inte åkt skidor sedan dess, förrän idag. Det har varit ganska lätt att undvika, men när jag idag tänkte efter varför jag inte ville åka, så var det ju inte för att jag inte ville…utan för att jag var rädd. Undviker man rädslor så blir det oftast större, så jag är glad att jag tog tag i denna dolda rädsla idag.

Ibland är det viktigt att komma ihåg löftena man ger sig själv, och att faktiskt följa dem. Har du löften till dig själv?

Att finna struktur

Förut var det bara jag och min bok, jag och min text. Vi var liksom ett… Men nu är det jag och min bok, plus min nya text. Det är liksom som att bli tvåbarnsmamma och försöka finna tid för dem båda. Samtidigt som min bok ”Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden!” ska marknadsföras, säljas, packas och faktureras så ska jag också hinna med att skriva på den nya…och man älskar dem båda lika mycket och vill ge dem samma tid…men det går ju liksom inte.

Det kanske är som med barn ändå, att den minsta, nyaste behöver mest omvårdnad, och sen när de kommer upp i samma ålder, kanske kan de då leka ihop. Ja då kanske livet blir lättare igen, när det största omvårdnadsbiten är över…om man inte bestämmer sig för att skaffa en tredje….