När håller man för hårt?

Bild

Bild

Bild

 

En av mammorna jag intervjuade till min bok berättade att hennes son nu som vuxen hade sagt till henne att det värsta med hans uppväxt var mammans ständiga rädsla. När han gjorde kul saker med kompisarna kände han alltid att han aldrig kunde njuta fullt ut. Någonstans inom honom fanns skuldkänslor eftersom han visste att han mamma var rädd och orolig. När hon berättade det så tänkte jag att det där får inte bli jag, jag får inte visa min ständiga rädsla för barnen. För på något sätt tar man ju bort det där härliga i att bara vara barn, att klara sig och göra saker själv, utan sina föräldrar…när vi ständigt skyddar dem hela tiden.

– Får jag gå före, sa 8-åriga dottern under gårdagen. Jag höll på att lirka ur sonen ur bilen och hon ville gå över vägen med en vän, för att komma till min brors hus som låg 50 meter bort.

– Nej, det är en bilväg där.

– Du är så himla rädd hela tiden, suckar hon bestämt.

– Ja men det är för att…..

– du älskar mig och är rädd om mig. Jag VEEET DEEET, men jag kan väl se mig för!

På något sätt blev jag chockad när hon sa det för jag trodde inte själv att hon hade sett mig som rädd…utan mer som omtänksam. Men rädd är ju det riktiga ordet. Nu vet jag att hon vet att jag håller henne tilllbaka för att jag är för rädd för att släppa henne ifrån mig, medan hon själv vill börja testa sina vingar. Men vart går egentligen gränsen för omtänksam och rädd, när måste man låta dem gå? Och vad hjälper egentligen några gränser om hon ändå bär vetskapen att så fort hon får lov att gå utanför staketet så blir mamma sjuk av oro?

Att vara sin egen värsta fiende

bild

Du säger att livet varit hårt mot dig, att det bara handlar om att bita ihop och gå vidare. Det jag tror att du inte förstår är att det är skillnad på att slåss mot inre och yttre demoner. Det är en skillnad mellan att fly och vara fast i sin egen kropp, det är skillnad på att leva med ärr från en hemsk tid eller att ständigt bära mörkret inom sig. När du bär det inom dig är det en ständig kamp, varje dag, varje timma, varje minut. Du har något på insidan som vill förgöra dig, äta upp dig, något du inte kan springa eller gömma dig ifrån. Kommer hotet från utsidan, kan du fly eller fäkta, du kan ignorera eller acceptera, men du kan aldrig någonsin rymma ifrån dig själv. För mig och många andra som inte valt att fly genom ett missbruk handlar livet om att ständigt hålla kontroll. Inte släppa demonen lös, för då kan den ta över hela dig.

 

Jag vill inte förringa din smärta, men du tvingar mig att försvara min egen. Du ser inte det jag ser. och du känner inte det jag känner. Du kan bygga upp en stor borg runt dig själv eller ständigt bära sköld, men för mig finns inget skydd, för hotet sitter på insidan av mig själv.

Det är ingen som ifrågasätter att du mår dåligt när du har blivit misshandlad under din uppväxt eller fått stått ut med mobbning i åratal. Men när du är din egen värsta fiende så har man rätten att ifrågasätta? Det jag vill att du kommer ihåg nästa gång du går till attack mot andra med psykiska diagnoser är att de redan har en full kamp på insidan.

 

Att inte lyssna (tillräckligt)

Jag är på väg upp i trappan för att göra kvällsmat. Maken stoppar mig.

– Kan du ta med te till mig.

– Ja.

-Jag vill ha i ett glas, en matsked med socker, tepåsarna i den hyllan bla bla bla bla..fyll inte koppen så mycket som du brukar göra utan ha lite kvar så att du inte spiller bla bla bla…och du ta ner en sak i taget.

– OK

Kommer ner för trappan balanserandes med två helfulla koppar och knäckebröd

– Vad sa jag, utbrister mannen.

– ??? En kopp te med socker???

– Nej, ett glas med te!

– Ok, men i det stora hela hörde jag i alla fall på vad du sa, du fick te med socker (resten lät bla bla bla)

Två av fyra rätt är ändå rätt bra anser jag eftersom jag fick med det viktigaste. Jag tycker inte att det var så farligt ändå, det hade varit värre om jag tagit fel sorts te, utan socker och glömt det kvar på övervåningen.

Rätt

1 fick rätt sorts te

2 fick en matsked socker i

Fel

1 fick mugg i stället för glas

2 fyllde koppen ända upp

3 råkade få med mig allt ner i trappan samtidigt

4 (kanske något mer i det där bla bla bla som jag inte uppfattade)

Bok tips!

Bild

 

Idag står arbetet med kommande bok på agendan och för er som inte har läst Björn Kadesjös bok skulle jag rekommendera er det. Speciellt om du själv har mindre barn eller arbetar med barn. Själv har jag bara ögnat igenom den eftersom jag letar efter specifika uppgifter till min bok men skulle gärna läsa hela när jag någon gång får tid. Även om den riktar in sig på barn kan jag som vuxen känna igen mig i mängder av beskrivningar, men tyvärr även känna igen en hel del hos min dotter.

”Det är som många barn med koncentrationssvårigheter ständigt tycks vänta på något. De bär ofta på en diffus önskan om att något ska hända men har svårt att själv tillfredsställa denna önskan genom att komma på något att göra. Istället är barnet beroende av andras initiativ till sysselsättningar för att fylla det tomrum de upplever”

Förr tror jag att det var så, att jag inte kunde tillfredsställa mig i barn- och ungdomsår, vilket jag också tror är anledningen till att man många gånger mår mycket sämre då. Men nu som vuxen känner jag inte av problemet på samma sätt. Tomrummet finns fortfarande men att fylla det med något är inte längre svårigheten. Utan svårigheten ligger istället i när det blir tomt….då mår man väldigt dåligt. Som om man till exempel är färdig med ett projekt eller uppgift och inte har något nytt på gång. Då ekar det där tomrummet i hela kroppen och känns som om det ska äta upp en inifrån.

Något annat som nämndes i boken var:

”Det viktiga är inte diagnoser eller avgränsningar i dessa åldrar, utan att de onda cirklarna , som såväl för föräldrar och barnomsorgspersonal kan hamna i med dessa barn, bryts”

och det är det jag vill jobba med i framtiden! Ge föräldrar och personal det stöd som de behöver. Jag har själv sett föräldrar på nära håll utan att få stöd någonstans och det vill jag inte att någon förälder skall behöva uppleva. Att vara förälder kan vara svårt, att vara förälder till ett  barn med ADHD/ADD är oftast svårare. De utsätts för mer påfrestningar (både från barnet själv men också från omgivningen) än vad många andra föräldrar kan föreställa sig.

En sak i taget

20140325-154836.jpg

Nej så klart inte! Nu är det så mycket på gång så jag vet inte vart jag ska börja. Massa kul samarbeten och nya projekt. Så håll till godo! I morgon ska jag tillbaka till jobbet efter två dagars vabbande med sonen som har ögoninflammation. Jag älskar verkligen mina barn, avgudar dem. MEN jag klarar inte av att vara hemma i två dagar utan att få utlopp för MIN energi. Idag började jag känna mig instäng och kvävd när sonen klättrade på mig vilket jag vanligtvis älskar, men när det kryper i min egen kropp har jag svårt att klara av att andra också ska krypa på mig. Det räcker ju liksom med den hemska känslan inuti. Men efter en lång promenad fick jag ut min energi, problemet löst.

 

Tack!

Bild

 

Bästa medarbetaren Sara

Bild

 

Jag vill tacka alla som kom till mässan och lyssnade på mig, till de som kom fram och diskuterade och självklart de som köpte boken. Jag hade aldrig trott att min bok skulle bli så väl mottagen som den har blivit, tvärtom. När jag skrev den såg jag hur jag skulle få massmail från arga mammor som inte skulle hålla med mig. Det känns helt fantastiskt (fast samtidigt sorgligt så klart) att så många känner igen sig i den och tycker att den behövs. Flera äldre som nu har vuxna barn kom fram och sa att de önskade att de hade haft min bok när de själva var småbarnsföräldrar och mådde dåligt. Ni ska veta att varenda ord värmer så mycket!!

Förändra dina tankar och du förändrar hela ditt liv!

bild 1

bild 2

bild 3

Jag är tycker inte om att tala inför folk, inte alls faktiskt. Ändå gör jag det varje dag på jobbet, håller ”lektioner” för 6-15 individer som vanligtvis inte är ett skit intresserade av vad jag har att säga. Och jag har alltid en liten känsla av obehag när jag ska ställa mig inför folk, ändå gör jag det om och om igen.

Vanligtvis sitter obehagskänslan lite grann i magen men i helgen hade jag den verkligen i hela kroppen. Fredagen och Lördagen kändes det verkligen som en plåga att gå upp på scenen, men på Söndagen hände det något (och tro inte att det kändes bättre för att jag hade gjort det flera gånger innan som jag själv försökt intala mig att det skulle göra, nej det var något annat).

Det var en annan person på scenen innan mig och istället för att stå där och fokusera på vad jag skulle säga så lyssnade jag på honom. Han utstrålade ett sådant lugn där han stod, kändes så trygg och säker i sin roll. Istället för att fokusera på hur duktig och självsäker han var och jämföra det med lilla mig (som jag vanligtvis gör) vilket ALLTID får mig att må sämre, så blev jag helt uppslukad av hans lugn och mod.

Jag ska inte säga att jag blev botad från min ”scenskräck” men obehagskänslan blev mindre. Jag tror egentligen inte att det handlade om honom, att det var något han sa eller gjorde utan jag tror det handlar om hur vi ser på saker. Att jag lyckligtvis för stunden såg det med andra ögon.

Jag tror inte det spelar någon roll hur många gånger jag går upp på scen, har jag ständigt samma negativa tankemönster så kommer det aldrig kännas lättare. Säger jag till mig själv att det kommer bli jobbigt, att jag är rädd, att jag kommer att tappa bort mig så kommer det inte bli bättre än så. Men är jag tvärtom lugn och sansad och börjar tro på mig själv, det är först då jag kan växa och tillåta mig själv att bli bättre.

Många gånger är det dina tankar du behöver förändra och ingenting annat, och från och med nu ska i alla fall jag bli bättre på det.

På vilket sätt förhindrar dina tankar dig från att utvecklas och växa i vardagen?