Entreprenörskap & ADHD

Häromdagen fick jag forskningsrapporten (Entrepreneurship and psychological disorders) från Johan Wiklund som jag själv medverkade i (som informant), den handlar om entreprenörskap och ADHD. Jag tycker som Johan också nämner i sin rapport att det är så viktigt att också se det som många med ADHD-egenskaper kan var BÄTTRE på än andra och inte bara fokusera på det negativa, vilket ADHD oftast är förknippat med. Att entreprenörskap favoriseras av många med ADHD kan bero på att man kan följa sin egen energinivå, jobba som mest när man är på topp, och mindre när man känner att energin tryter. Och visst det är något som är positivt för vem som helst men som jag sa i intervjun så känner jag  i mina anställningar att jag inte får ut min fulla kapacitet, jag kan och vill mer (därav företag vid sidan om). Mina anställningar bromsar ofta mig.

Han studier nämner att personer med ADHD oftast är väldigt kreativa, att vår förmåga till att hyperfokusera, vårt risktagande och vårt spänningssökande kan vara fördelar när det kommer till att ha eget företag. Och något som var roligt med att läsa studien var att alla (14 personer) nämnde fördelarna med att följa vår energinivå samt att vi alla startade våra firmor i impuls, till stor del för att vi var uttråkade i våra jobb och vi fann något vi brann för.

Jag tror att det här är ett område det borde forskas mer på, samt ADHD och utbrändhet. Jag tror  inte att ADHD handlar om oförmåga att jobba, snarare om att jobba för mycket!

Nu börjar min hemsida bli klar och snart kommer endast den bloggen uppdateras, men jag säger till när det sker. Den finner du i allafall här 

Annonser

Ett enda jävla mörker

ja, det är nog hur jag lättast skulle förklara det som fanns inom mig som barn/ungdom. Jag hade ingen aning om vad det var för något förutom att det gjorde jävligt ont!

När man blev äldre lärde man sig sätta ord på känslorna. Man såg skillnad på tanke/känsla och verklighet. Tanken/känslan som fanns där var högst verklig men behövde inte vara sann. Idag ser jag det som vårt ansvar, vi vuxna, att hjälpa dessa barn/ungdomar att sätta ord på sina tankar och känslor, att skilja på det som är inom dig och det som är utanför dig.

Vi KAN och SKA reda ut trasslet inom dem. Vi kan inte ta mörkret i från dem, men vi kan tillfälligt tända ett ljus och hjälpa dem syna mörkrets alla vrår. Vi kan hjälpa dem att lära känna sig själva så väl att det inte går vilse inom sig oavsett ljus eller mörker.

Negativa och mörka tankar kan förgöra dig, trots att det bara är tankar. Vi måste visa dem sina tankefällor och tankefel, lära dem hur snabbt tankar sprids och eskalerar. Även om en tanke inte är sann, bidrar den till ditt mörker och fortsätter att skapa känslor du inte skulle behöva bära.

Du är inte ensam, du känner dig ensam, eller till och med kanske väljer att vara ensam. Det är en känsla du bär inom dig oavsett hur många nära och kära du har, oavsett hur älskad du är.

Du är inte dum, du känner dig dum. Oftast för att vänner/lärare inte hinner komma till poängen innan du tappat koncentrationen.

Du är inte annorlunda, du känner dig annorlunda, och det är en väldigt stor skillnad!

MEN ORKA!!!

Jag förstår inte att folk som inte har kunskap ens orkar bry sig, lägg ner liksom. Efter att ha läst denna artikel i arbetarbladet blev jag så jävla förbannad. Att arbetarbladet ens visar upp den är helt idiotisk för personen som skriver har uppenbarligen INGEN kunskap alls! Är DU så jävla dum, eller låtsas du bara? Det är en jävla skillnad på barn i trotsålder och barn med diagnoser, ifall DU inte ser den skillnaden så är det tur att det inte är ditt yrke att sätta diagnoser. Varför ens lägga dig i debatten när du uppenbarligen inte vet ett skit?

Att du sen lägger skulden på föräldrarna visar ännu mer din brist på kompetens, att du ens kan skriva är ett under för du verkar inte ha mycket annat i ditt huvud! Visst det finns barn med dålig uppväxt och med anknytningsproblem som lider av ADHD, men långt ifrån alla! De allra flesta föräldrar kämpar mer än ”Svensson” för sitt barn.

Jag har växt upp och sett min mamma kämpa hela livet med min bror (som varken blivit misshandlad, utnyttjad eller oälskad) med ADD, att du ens vågar trampa på så många människor som kämpar för sina barn. Du har förmodligen aldrig ens varit i närheten eller sett motgångarna dessa föräldrar får ta! Du borde för fan skämmas! Vilka andra människor i samhället trycker du ner? Jag antar att det är fel på missbrukare, fattiga och handikappade också, det är förmodligen deras föräldrar som är orsaken till det….?

Att du går hårt mot ADHD det börjar man bli van vid du har väl ett gäng bakom dig för att ens våga öppna din stora käft, men att du ens nämner asperger, autism, tourettes och tics. Vet du vad det är? Är det också fullkomligt normalt och tillhör faser i livet?

Jag önskar DIG några veckor med ADHD/ADD,  att du får känna rotlöshet, tomhet och ständig ångest. Att dagligen få kämpa med ditt inre utan att någon kan hjälpa dig. Testa några dagar med tourettes, släng på någon månad med autism och kom sen till mig och säg att det inte finns någon psykisk ohälsa. Jag önskar att DU på närahåll skulle få följa en familj som kämpar för sitt barn redan som 3-åring och fram till att hen är vuxen. Att du skulle få se maktlösheten, tröttheten, ångest, depressioner och smärtan som inte hör till den ”vanliga” familjen. Att kämpa för en annan människa i 20 år och ständigt möta motgångar, kan förgöra vem som helst!

Jag önskar dig faktiskt mer kunskap och hoppas att DU mår bra i DITT liv, om det är det som krävs för att du ska sluta trycka ner andra!

 

-Dom ljuger!

Utbrister min man efter att ha sett ”Helt sjukt” på tvn i veckan där de pratade om ADHD.

-Varför säger de att de vill ha kvar sin ADHD. Det är väl klart att de inte vill, det är ju inte värt det!

-Men jag skulle heller inte vilja bli av med det, säger jag efter att ha funderat en stund.

-Så du tycker om att bryta ihop?!

– Nej, jag tycker om att vara på topp, att orka mer än alla andra…

-och sedan bryta ihop?

-Nej, helst inte bryta ihop alls…

-Nej, men det gör ni ju, och det är ju det som är grejen. Ni får inte mer gjort bara för att ni gör flera saker samtidigt, för när ni väl bryter ihop så hinner vi ”vanliga” ikapp.

Visst, det kanske ligger en liten poäng i det. Men det finns en känsla i den där höga farten man får upp som jag inte skulle vilja vara utan. Det är som en stor stark kraft som kommer nerifrån magen och ger ett knytnävslag rakt i ansiktet. Det gör att man vaknar, blir som en duracellkanin, som bara går och går….(tills batterierna är tomma).

Jag älskar den starka kraften och den höga farten, MEN man blir lätt fartblind och kör över hastighetsbegränsningarna. Så förr eller senare blir man stoppad…..och ja, då är det inte lika roligt längre.

Någonting har hänt…

och jag vet inte vad. (jag går fortfarande på linjen att jag tror att det är JAG som äntligen har lärt mig) Men varje dag ser jag stora skillnader själv på både beteende och tankar.

Förr när barnen lagt sig och kvällen kom: Jag MÅSTE göra x antal saker som ska hinnas med innan 22.00. Stress!

Nu: Vad ska jag göra i kväll?

Direkt tanken flög förbi reagerade jag på att jag inte kände igen den, den var egentligen inte min. Jag vet alltid vad jag ska göra och jag har alltid massor av saker jag ska göra. Skillnaden nu är att jag kan låta saker vara, jag måste inte svara på varje impuls, eller tanke, jag måste inte reagera på allt. En sådan skön känsla! Det mesta kan faktiskt vänta har jag insett,…nu.

 

 

Aldrig nöjd

Under veckan som gått har jag känt en betydligt skillnad, jag har svårt att erkänna det för mig själv men så är det. Jag skulle inte vilja säga att det är medicinens förtjänst. Nej, jag försöker leta upp andra förklaringar till varför jag faktiskt mår bättre.

Kanske är det för att min uppsats är inlämnad hos handledaren och jag inte kan göra så mycket mer innan jag får svar, kanske är det så att min förlamande trötthet fortfarande förlamar mig fast att concertan har fått mig att i alla fall fungera trots det, eller kan det vara så att jag för en gång skull faktiskt lyssnar på mig själv och tar det lite lugnare (förmodligen inte). Jag vet inte, men jag vill inte tro skulle inte tro att medicinen ensam är orsaken till mitt nya mående.

Men jag tror att medicinen faktiskt lyfte upp mig ur den svacka jag var i -tack concerta! Jag känner inte längre samma driv, jag är mycket lugnare. Samtidigt som det är jätte bra, så stör det mig också (jag vill och tycker om att få saker gjorda). Innan så var det alltid gasen i bott, jag måste vattna blommorna, jag måste lägga i en tvätt, jag måste, jag måste. Så fort jag fick en tanke så var jag tvungen att göra den med en gång annars låg den och gnagde inom mig tills jag fick skavsår. Den senaste veckan har jag absolut haft lika mycket att göra, men jag har en känsla av att allt kan vänta…. Det är inget som jagar mig längre. Min hjärna får fortfarande tusen idéer men jag matar inte längre allihop, om ens någon av dem, de får liksom försvinna av sig själv.

Under påskhelgen har jag faktiskt kunnat sitta och inte göra någonting. När min hjärna har sagt till mig att göra något har kroppen på något magiskt vis stannat kvar…..och bara suttit.

Visst, jättebra tänker ni, du har hittat lösningen, du fungerar på medicinen, varför klaga!

Det kanske bara är en fas, vad vet jag. Men jag blir arg på mig själv när jag vill vattna blommor, ta hand om disk och tvätt men skjuter upp det framför mig. Jag blir besviken på mig själv när jag utan piskan inte längre är lika duktig på att träna, jobba eller överhuvudtaget få något gjort. Det är som att piskan fortfarande ligger där, jag kan se den, men jag vet att ingen kommer att lyfta den mot mig, ingen kommer slå mig så att ryggen blöder eller jaga mig med den så att jag springer på ren rädsla. Och jag vet att det låter konstigt men jag saknar det….. Jag är rädd för att tappa bort piskan, jag är rädd att jag aldrig mer kommer orka lyfta den. Hur mycket jag än hatar den svidande smärtan på min rygg så älskar jag resultaten den ger mig. Jag är den jag är, för att jag ständigt har den bakom mig. På något vis så är det den som tvingar mig ger mig ork och kraft till att ständigt prestera.  Jag är en ”doer”, jag är personen som får saker att hända, den som inte låter saker och ting vänta, den som bara gör.

Det har varit min största och starkaste sida, utan den, vad är jag då?

 

 

Vad orsakade mitt fall?

Bild

Vem är den skyldige?

Nu är det över, jag mår bättre igen. Men varje gång jag rest mig upp undrar jag alltid vad det var jag snubblade över. Jag försöker hitta orsaken, vända och vrida på alla stenar för att hitta den skyldige. Den som orsakade mitt fall. Fast att jag vet att det inte är en sten som bär skulden utan att det handlar om ett helt grusintag, så vill jag ändå hitta den skyldige som gjort att jag snubblat och skrapat både armbågar och knän. Jag vill så gärna lära mig att gå runt den, hoppa över den eller på något annat sätt undvika. Jag vill slippa de där dagarna där man plåstrar om och blåser sina sår, dagarna då tiden står still.

De kommande dagarna kommer jag att gå extra försiktigt, titta noga vart jag sätter mina fötter. Men så fort såren är läkta vet jag att minnet av fallet kommer att vara som bortblåst. Jag kommer lyfta upp blicken mot himlen igen, se framåt, gå vidare.

Så klart att det är mitt fel!

Eftersom jag befunnit mig i en svacka bestämde jag mig för att ge medicin en ny chans och ringde därför till öppenpsyk häromdagen för att komma i kontakt med en sjuksköterska.

-Hej, jag har bestämt mig för att ge mediciner en ny chans och jag skulle ha kontakt med en sjuksköterska då, har du något nummer till henne?

(knappar hårt på tangenterna)

-ja, jag ser att du uteblev från senaste mötet, så jag lämnar en lapp på hennes skrivbord att du ring, säger hon hårt och förmodligen snörper på munnen.

Vad jag skulle ha sagt:

-vet du vad? JAG har inte missat ett endaste jävla möte, eller kommit försent i hela mitt liv! Det som hände var att NI missade att skicka ut en kallelse till mig, men räkningen kom ni minsann ihåg att skicka! När jag ringde och sa att jag inte fått någon kallelse tittade en av dina medarbetare i datorn och mycket riktigt, det var INTE mitt fel! Men du utgår så klart ifrån att det är mitt fel, för att jag har ADHD, inte kan väl ni ha gjort något fel? Jag tycker att du ska ta din trångsynthet och stoppa upp någonstans. Du som jobbar med dessa människor borde veta LITE bättre, än att döma någon på grund av en diagnos!

Vad jag sa:

– Ok, tack!

(sjuksköterskan har fortfarande inte ringt)

Nu kommer alla känslorna…

 

bild

 

Hagen är tom

..på en och samma gång.

En förlamande trötthet har intagit min kropp och har bott i mig i några veckor. Vem kommer inte då på besök, jo ångesten kommer sakta men säkert krypande. Den börjar som en olustig känsla i magen, knappt märkbar. Sen blir den större och hårdare tills den tillslut omfamnar hela mig.

Just nu tror jag att det är tröttheten som gör att ångesten slår rot. Jag känner mig instängd i min egen kropp. Förlamad. Energin skakar galler, släpp ut mig, låt mig bli fri! Men kroppen svarar inte på dess rop.

Hade jag vetat hur länge jag skulle vara fängslad, instängd i denna mörka håla så hade det känts bättre.

Jag hade kunnat räkna ner dagarna, känt mig lugn, för att jag skulle vetat när min tid kommer. Men som det är nu vet jag inte när…eller om..jag någonsin kommer att bli utsläppt. Och det gör mig rädd, ångestfylld. Rädd för att jag fått livstid, rädd att bli fast här, föralltid.

Jag har varit här förut, inlåst. Suttit i mörkret på det kalla hårda golvet och väntat, bara väntat, på att en dag få bli fri. Även om jag blivit straffad och befunnit mig här förut så tappar jag alltid grepp över tid och rum. Jag vet inte hur ofta eller hur länge jag befunnit mig här, det enda jag vet, är att jag ALLTID är lika rädd.

När jag väl blir frisläppt så springer jag, springer så långt bort jag kan komma. Bara springer och springer, utan att vända mig om. Rädd för att stanna, rädd för att återigen bli fångad. Springer så fort jag bara kan. Men oavsett hastighet eller håll så hinner den ALLTID ikapp mig…tröttheten. Och tar mig tillfånga igen, igen och igen.

Nu när jag befinner mig i den mörka hålan så tänker jag att när jag väl kommer ut, så ska jag inte springa längre. Jag ska inte gömma mig, kanske borde jag stanna kvar, bara sitta här, med dörren öppen. Ta några försiktiga steg ut, då och då för att njuta av friheten.

Men i draget när dörren väl öppnas blåser dessa tankar i väg, ut, och jag ser dem aldrig igen.  När jag får se ljuset, känna frihetens vindar mot mitt ansikte så förvandlas jag, likt en kalv på grönbete. Jag springer, hoppar och studsar och inget, INGET kan få mig att stanna….