Nyp mig!

BildY

Som jag sagt tidigare så känns det högst overkligt att skrivit och gett ut en bok själv. Ännu mer overkligt är det när man får tack mail eller bra recensioner. Här är BTJ:s (Bibliotekstjänst) recension:

Jessica Hjert är beteendevetare med kandidatexamen i psykologi och detta är hennes debutbok. Den är skriven med mening att nyansera bilden av föräldraskapet, skapa debatt och vara en motvikt till de genomlyckliga beskrivningar av föräldraskapet som oftast skildras i litteratur för nyblivna föräldrar och framför allt i sociala medier. Texten bygger till stor del på författarens egna upplevelser, men också på berättelser från sexton olika kvinnor som intervjuats om sina erfarenheter av föräldraskap. Många av beskrivningarna rör saker som ofta anses vara tabu, som att uppleva att man inte trivs i mammarollen, att man tycker att barnen är jobbiga och krävande samt mår dåligt över sömnbrist eller att man inte får familjelivet att fungera. Ångest och oro kan, enligt författaren ofta höra småbarns- åren till. Detta är inte en faktabok utan en välskriven och lättläst bok, skriven för att bekräfta känslan att livet med småbarn emellanåt är rätt tungt. – Therese Nordholm. 

Att någon professionell människa som jobbar med böcker säger att jag har skrivit en välskriven och lättläst bok och också förstått min mening med den, det känns liksom overkligt att ta in.

 

Annonser

Att hitta hem…

bild

 

Om man ser livet som ett pussel så strävar vi alla efter att vara hela och hålla kvar alla bitar på rätt plats. För mig känns det som att någon har kastat upp mina pusselbitar i luften och låtit dem färdas med vinden, och att livet efter det har gått ut på att hitta varje bit. Som inte det vore svårt nog skall man sedan sätta dem på rätt plats.

Jag har alltid haft en känsla i mig av att vara på väg någonstans, som att jag hela tiden söker och inte kan stanna förrän jag finner det jag letar efter. Jag vet att det är något som saknas men jag kan bara inte hitta vad. Idag känner jag att jag fått ihop ytterkanterna på mitt pussel, men i mitten finns det stora hål som gapar tomma och på andra ställen några bitar som klämts in på fel plats.

Jag vet att det jag söker, borde jag egentligen finna inom mig själv ändå fortsätter jag febrilt att leta utanför. Jag testar hela tiden nya vägar, nya sätt. Om någon skulle fråga mig idag vart jag är på väg/vad de andra pusselbitarna består av skulle jag svara ett hus på landet och att kunna leva på mitt företag. Men frågan är om man stannar där, om man någonsin slutar leta pusselbitar eller om man någonsin kommer finna den sista biten?

Jag vet att jag inte kan stanna förrän jag funnit det jag söker, fast att jag egentligen inte vill något hellre än att bara få sluta leta. Att få vila, att få hitta hem…

 

Konsten att lyssna på sig själv

Det spelar ingen roll hur sjuk jag är så tycker jag alltid att det är jobbigt att vara borta från jobbet, det känns alltid fel på något sätt. Jag vet inte om det är att jag har så hög arbetsmoral i mig själv eller om det beror på att min chef från mitt första jobb var rätt hård med sånt där. Oavsett hur sjuk man var så fick man inte vara sjuk. Jag tror inte att jag hade en sjukdag på sex år, och det var ju inte på grund av att jag aldrig var sjuk utan mer för att jag inte fick vara sjuk….och det sitter liksom i än.

Sen är jag också rätt duktig på att skita i vad kroppen säger till mig, är den trött eller mår dåligt, då är vila på något sätt det sista jag vill göra. Nej det är bara att resa sig upp och köra på. Tala om att vara självdestruktiv!

För att hålla mig hemma får jag fortfarande tänka i andra banor, som att andra inte vill att jag kommer till jobbet för att de inte vill bli smittade till exempel. Det kan jag liksom förstå, jag vill inte heller att någon kommer febrig eller magsjuk och smittar mig.

Men jag tillåter inte mig själv att ha nedsatt arbetsförmåga om det inte är så att jag är halvt medvetslös (som jag var i lördags). Det finns så klart inget positivt med det. Man ska lyssna på sig själv och sin kropp. Men jag tänker att det kan ha en fördel som egenföretagare, att man faktiskt inte ger upp så lätt, att man sällan ligger på latsidan. Det kan jag aldrig bli beskylld för:)

Att bli sams med sina sämre sidor

Idag är förhoppningsvis sista vabbdagen så i morgon är det tillbaka till vardagen. Igår kväll var jag med en vän och tittade på ett företag som var till salu. Hade man varit gjord av pengar så hade det inte varit något tvekan….jag hade köpt det direkt. Det som fick mig att gå igång var inte att företaget var en fungerande färdig lösning, utan tvärtom. Det fanns massor att göra!

Jag tycker att det är den roliga biten, att skapa, bygga upp något, att vara en idespruta….att sedan förvalta det…nej det är nog inte min starka sida. Så om/när jag startar igång nästa projekt så vet jag att jag behöver någon att göra det med. Någon som är duktig på det jag inte är.

Det är en positiv sak sedan jag fick min diagnos att jag kan acceptera att jag förmodligen är mer av en entreprenör än en förvaltare och att jag inte måste vara det senare. Att förvalta inte är min starka sida och att det är helt ok, då får man finna personer eller strategier som stöttar upp där man själv brister. Jag tänker att det är viktigt att också bli sams med sina sämre sidor, att acceptera dem och att också vara väl medveten om dem för att inte sätta sig i situationer som man veta att man kanske inte fixar….eller att be om hjälp.

Numera frågar jag inte ens efter en vägbeskrivning om jag inte har papper och penna för jag VET att jag inte kommer komma ihåg det och jag har accepterat det. När någon ger mig flera uppgifter eller information säger jag stopp, ber om papper och penna eller ber dem maila infon till mig istället. Bara en sådan sak har underlättat mitt liv jätte mycket de senaste åren.

Förr gick man runt och verkligen försökte komma ihåg all information/vägbeskrivningar eller liknande och det blev ett misslyckande VARJE gång. Man blev så besviken på sig själv, och förstod inte varför man inte lyckades med något så simpelt. Så även om diagnosen inte givit mig någon annan slags hjälp så har den i all fall gjort att jag känner mig själv bättre. Jag kan lättare parera svårigheterna i min vardag. För mig handlar diagnosen mycket om acceptans. Det finns helt enkelt saker jag aldrig kommer bli bra på, och livet blir så mycket lättare när man slutar försöka.

Skrivglädje

Bild

Bevis på hur det kan gå när man leker med övertänd bullterrier, eller leker, jag tilltalade honom lite för glatt. (Bild har för övrigt inget med text att göra).

Det var så skönt igår när jag satt med uppsatsen. Helt plötsligt släppte allt och jag fick ordning på bakgrund/syfte och problemformulering. Äntligen ropade jag, mannen kollade oförstående på mig.

-vad pratar du om, du har ju vetat hela tiden vad du ska skriva om?!

Ja det är sant, jag har hela tiden vetat vad jag ska skriva om men jag har inte haft själva problemformuleringen klar och det är den som avgör helt vart uppsatsen hamnar. Så nu äntligen! Det kändes som ett ”klick” inom mig när jag fick till det. Jag har sagt det förut men måste säga det igen. Jag älskar att skriva! Speciellt när man kommer in ett flow och allt bara sätter sig direkt, eller när man har en känsla och bara skriver rakt från hjärtat. Till dig som inte har ADHD var ett sådant inlägg där jag skrev på ren känsla. Jag tror att vi var på väg till affären eller om vi precis kommit ifrån den…mannen blev irriterad på mig av någon anledning (jag hade förmodligen tappat bort/eller glömt något) jag blev ledsen, tog tag i papper och penna och skrev ner texten på någon minut. Rakt från hjärtat hur jag kände, hur det känns att ständigt bli anklagad för något jag inte kan hjälpa.

Det är skönt att blanda sitt skrivande tycker jag. Skriva korta texter grundat på känslor, sen skriva en bok eller uppsats där man får vända på varje ord och  mening tills man tycker att det ligger rätt i munnen. Det skönaste är så klart att skriva ur en känsla, när orden bara kommer till en automatiskt när man arg, ledsen, kärleksfull eller glad. Ja en stark känsla helt enkelt. Jag vet inte men antar att det är samma med all slags kreativt arbete, att man som konstnär också målar i känslor. Så som mina ord kommer till mig kanske de får färger eller mönster….

Har ni själva skrivit, målat något baserat på känsla?

Idag är ingen vanlig dag….

för det är min födelsedag. Hurra, hurra, hurra! Nej, skämt åsido så har dagen känt oerhört vanlig. I natt fick dottern fått magsjuka så jag har mest torkat spyor hela dagen, men någon ska väl göra det med. Själv börjar jag känna mig på bättringsvägen, kunde tom plocka ur diskmaskinen utan att svimma.

Bild

 

Fin present från sonen har jag fått, två färgglada pärlplattor och en teckning föreställande….raket tror jag nog det var…

Bild

 

Av mannen min fick jag en fin klocka

Bild

och blommorna fick jag tidigare i veckan av min pappa och hans fru. Kvällen ska nu ägnas åt uppsatsskrivande är så sugen så att det kliar i fingrarna. Älskar att sitta och ”gotta ner mig” i texter.

 

Hund vs människa

Bild

Lika som bär? (Jag till vänster & Diesel till höger om någon undrar).

Jag älskar hundar, är totalt galen i dem. Har svårt att se att jag ens skulle få ett lyckligt liv utan en hund. Vet inte varför hundar har så stor betydelse för mig men jag har haft turen att ha haft hund sedan jag varit liten och har därefter haft hund hela mitt liv. Min förra hund var en fransk bulldogg. En favoritras som alltid kommer ligga mig varmt om hjärtat och som jag hoppas snart kunna bli ägare till igen. En fransk bulldog är glad, vänlig, och trofast. Hunden vi har idag, en miniatyr bullterrier, är min mans val. Han är envis, burdus och energisk (hunden alltså). Jag älskar honom så klart, men mitt val skulle ändå falla på en fransk bulldogg som balanserar mig bättre. I natt när jag låg sömnlös slog det mig att jag och min bullterrier ändå är ganska lika.

1, Hund-Vi är tvungna att han en grind i trappan som är för brant i att gå i för hundar. Alla hundar vi tidigare haft har själva insett att det inte går att komma ner. Men Diesel vet att han kan komma ner, bara han vill. Hur han mår efter fallet, det är han inte så noga med. Allt går ju bara man vill, eller hur? 🙂

Människa- Jag skulle också behöva grindar i mitt liv. För jag tror mig också klara det mesta. Jag vet inte vilka vägar som jag absolut bör undvika, jag hoppar och faller liksom Diesel. Även om jag förstår att fallet kommer att göra ont måste jag bara göra det.

2, Hund- Diesel har svårt att få vänner. Allt han gör är bara för mycket. Han är för burdus, för energisk, har svårt att ta ett nej, och vet inte vad ta det lugnt innebär. Han vill väl, men blir för glad och tar i för hårt, varje gång.

Människa-I stort sett samma sak. Kör i ett helt annat tempo än min omgivning som tillslut tröttnar på att jag är alldeles för aktiv.

3, Hund-Han går igång på att man går emot honom (tex genom ett nej, klatsch på nosen eller markering från andra hundar). Får han inte göra något, ska det bara göras…ännu hårdare än innan.

Människa- Ja, säger någon till mig att jag inte kan göra något, eller inte tror på alla mina idéer eller säger att jag inte får göra något jag verkligen vill. Japp då är det väl det jag gör.

4, Hund- Han är klumpig, tar i för hårt, och har svårt att veta vart gränserna går. Han kommer inte likt andra hundar och kryper upp lite mysigt bredvid en  i soffan, utan han trampar på en. Han fick sluta sova i sängen när han började sätta sig på ens ansikte!

Människa- Jag tror aldrig att jag satt mig på någons ansikte, men det kan säkert kännas som att jag trampat på folk eller slängt käftsmällar här och var då jag inte alltid hinner tänka mig för innan jag pratar eller gör något. Många gånger har jag känt efteråt att sakerna kom helt fel ur min mun, men då är det försent för att ta tillbaka.

Ja som ni ser, likheterna är ju slående;)

Mitt liv just nu…

Bild

Hunden har inga problem med att ligga och mysa hela dagen.

Helgen har gått i sjukdomens tecken, och som jag sagt förut avskyr jag att vara sjuk. Igår hade jag 39 graders feber och sov från 16 på eftermiddagen till kl 6 i morse. När jag vaknade försökte jag gå upp för trappan för att hämta dataspel till sonen vilket slutade med att jag låg i badrummet helt svettig, yrslig och spydde i 10 min. Det är helt åt helvete att vara sjuk själv, men att sedan ha två pigga barn med noll förståelse för att man inte kan röra ett finger, knappt öppna ögonen. Det gör det hela ännu värre.

Sådana här dagar vill man inget annat än att vara friskt och jag uppskattar dessa dagar att jag ändå är frisk…snart igen. Jag är så himla glad och tacksam för att om några dagar när min kropp har återhämtat sig så kan jag gå tillbaka till min normala hastighet, mina normala rutiner. Jag vet inte hur jag skulle hantera ett liv i slow motion. Så mina tankar idag går till alla människor som är psykisk eller fysisk skadade på så sätt att det förhindrar dem att leva sitt liv fullt ut. Massa kramar till er!

Välkommen till verkligheten

20140221-223950.jpg

Övade läsförståelse med dottern häromdagen. Denna sidan hade hon lite svårt att förstå och förklara, och jag har lite svårt att förstå varför den ens finns med i skolbok för 7:åringar.
Visst ska man förbereda dem för verkligheten, men ibland är den inte lätt att förklara, eller iallafall inte för någon som är 7.