Ett enda jävla mörker

ja, det är nog hur jag lättast skulle förklara det som fanns inom mig som barn/ungdom. Jag hade ingen aning om vad det var för något förutom att det gjorde jävligt ont!

När man blev äldre lärde man sig sätta ord på känslorna. Man såg skillnad på tanke/känsla och verklighet. Tanken/känslan som fanns där var högst verklig men behövde inte vara sann. Idag ser jag det som vårt ansvar, vi vuxna, att hjälpa dessa barn/ungdomar att sätta ord på sina tankar och känslor, att skilja på det som är inom dig och det som är utanför dig.

Vi KAN och SKA reda ut trasslet inom dem. Vi kan inte ta mörkret i från dem, men vi kan tillfälligt tända ett ljus och hjälpa dem syna mörkrets alla vrår. Vi kan hjälpa dem att lära känna sig själva så väl att det inte går vilse inom sig oavsett ljus eller mörker.

Negativa och mörka tankar kan förgöra dig, trots att det bara är tankar. Vi måste visa dem sina tankefällor och tankefel, lära dem hur snabbt tankar sprids och eskalerar. Även om en tanke inte är sann, bidrar den till ditt mörker och fortsätter att skapa känslor du inte skulle behöva bära.

Du är inte ensam, du känner dig ensam, eller till och med kanske väljer att vara ensam. Det är en känsla du bär inom dig oavsett hur många nära och kära du har, oavsett hur älskad du är.

Du är inte dum, du känner dig dum. Oftast för att vänner/lärare inte hinner komma till poängen innan du tappat koncentrationen.

Du är inte annorlunda, du känner dig annorlunda, och det är en väldigt stor skillnad!

Varning, ömtålig mamma!

Bild

 

Det finns inget som kan få mig mer stressad än barn! Det spelar ingen roll hur många arbetsuppgifter eller hur tufft jobb jag har framför mig så är det ingen match jämfört med små saker som springer omkring i cirklar och skriker (eller väcker en flera gånger per natt). I natt minns jag inte hur många gånger sonen väckte mig, men jag minns tydligt sista gången då han slutligen somnade om och jag själv låg sömnlös resten av natten.

Alla små stressmoment känns idag stora som berg, och även om jag med lätthet skulle kunna bestiga bergen har jag inte kraften till att lyfta en fot. Barnens vanliga gnabb gör en gråtfärdig och man längtar bara efter tystnaden som aldrig inträffar. Ibland skulle man önska att man hade en skylt i pannan, i dag skulle denna sitta i min. Synd bara att barnen inte kan läsa, och även ifall de hade kunnat det så är de oftast inga mästare på att hantera ömtåliga saker.

 

MEN ORKA!!!

Jag förstår inte att folk som inte har kunskap ens orkar bry sig, lägg ner liksom. Efter att ha läst denna artikel i arbetarbladet blev jag så jävla förbannad. Att arbetarbladet ens visar upp den är helt idiotisk för personen som skriver har uppenbarligen INGEN kunskap alls! Är DU så jävla dum, eller låtsas du bara? Det är en jävla skillnad på barn i trotsålder och barn med diagnoser, ifall DU inte ser den skillnaden så är det tur att det inte är ditt yrke att sätta diagnoser. Varför ens lägga dig i debatten när du uppenbarligen inte vet ett skit?

Att du sen lägger skulden på föräldrarna visar ännu mer din brist på kompetens, att du ens kan skriva är ett under för du verkar inte ha mycket annat i ditt huvud! Visst det finns barn med dålig uppväxt och med anknytningsproblem som lider av ADHD, men långt ifrån alla! De allra flesta föräldrar kämpar mer än ”Svensson” för sitt barn.

Jag har växt upp och sett min mamma kämpa hela livet med min bror (som varken blivit misshandlad, utnyttjad eller oälskad) med ADD, att du ens vågar trampa på så många människor som kämpar för sina barn. Du har förmodligen aldrig ens varit i närheten eller sett motgångarna dessa föräldrar får ta! Du borde för fan skämmas! Vilka andra människor i samhället trycker du ner? Jag antar att det är fel på missbrukare, fattiga och handikappade också, det är förmodligen deras föräldrar som är orsaken till det….?

Att du går hårt mot ADHD det börjar man bli van vid du har väl ett gäng bakom dig för att ens våga öppna din stora käft, men att du ens nämner asperger, autism, tourettes och tics. Vet du vad det är? Är det också fullkomligt normalt och tillhör faser i livet?

Jag önskar DIG några veckor med ADHD/ADD,  att du får känna rotlöshet, tomhet och ständig ångest. Att dagligen få kämpa med ditt inre utan att någon kan hjälpa dig. Testa några dagar med tourettes, släng på någon månad med autism och kom sen till mig och säg att det inte finns någon psykisk ohälsa. Jag önskar att DU på närahåll skulle få följa en familj som kämpar för sitt barn redan som 3-åring och fram till att hen är vuxen. Att du skulle få se maktlösheten, tröttheten, ångest, depressioner och smärtan som inte hör till den ”vanliga” familjen. Att kämpa för en annan människa i 20 år och ständigt möta motgångar, kan förgöra vem som helst!

Jag önskar dig faktiskt mer kunskap och hoppas att DU mår bra i DITT liv, om det är det som krävs för att du ska sluta trycka ner andra!

 

-Dom ljuger!

Utbrister min man efter att ha sett ”Helt sjukt” på tvn i veckan där de pratade om ADHD.

-Varför säger de att de vill ha kvar sin ADHD. Det är väl klart att de inte vill, det är ju inte värt det!

-Men jag skulle heller inte vilja bli av med det, säger jag efter att ha funderat en stund.

-Så du tycker om att bryta ihop?!

– Nej, jag tycker om att vara på topp, att orka mer än alla andra…

-och sedan bryta ihop?

-Nej, helst inte bryta ihop alls…

-Nej, men det gör ni ju, och det är ju det som är grejen. Ni får inte mer gjort bara för att ni gör flera saker samtidigt, för när ni väl bryter ihop så hinner vi ”vanliga” ikapp.

Visst, det kanske ligger en liten poäng i det. Men det finns en känsla i den där höga farten man får upp som jag inte skulle vilja vara utan. Det är som en stor stark kraft som kommer nerifrån magen och ger ett knytnävslag rakt i ansiktet. Det gör att man vaknar, blir som en duracellkanin, som bara går och går….(tills batterierna är tomma).

Jag älskar den starka kraften och den höga farten, MEN man blir lätt fartblind och kör över hastighetsbegränsningarna. Så förr eller senare blir man stoppad…..och ja, då är det inte lika roligt längre.

Någonting har hänt…

och jag vet inte vad. (jag går fortfarande på linjen att jag tror att det är JAG som äntligen har lärt mig) Men varje dag ser jag stora skillnader själv på både beteende och tankar.

Förr när barnen lagt sig och kvällen kom: Jag MÅSTE göra x antal saker som ska hinnas med innan 22.00. Stress!

Nu: Vad ska jag göra i kväll?

Direkt tanken flög förbi reagerade jag på att jag inte kände igen den, den var egentligen inte min. Jag vet alltid vad jag ska göra och jag har alltid massor av saker jag ska göra. Skillnaden nu är att jag kan låta saker vara, jag måste inte svara på varje impuls, eller tanke, jag måste inte reagera på allt. En sådan skön känsla! Det mesta kan faktiskt vänta har jag insett,…nu.

 

 

Jag som försöker finna lugnet…

….hittar det inte någonstans!  Veckan i snapshots:

Magsjuka, städa, påskfirande, gäster på besök, förberedande av barnkalas, komma ihåg att ringa viktiga samtal, stress, fullt upp på jobbet, pressad almanacka, ännu mer magsjuka, utvecklingssamtal på dagis, stress, dotter till dans, sa jag magsjuka? Inställt kalas, handla, städa, möte, planera om i redan full almanacka, invänta ännu mer magsjuka, ställa in kommande möten och måsten?

Love life!

Bloggtips

Vill tipsa om en blogg (jippieserien.se) med massa viktiga inlägg, tex det här. Jag har inte utforskat hela bloggen, eller läst hennes böcker men produkterna hon skapar är sådana jag själv tänkt att göra (men nu slipper jag, vad skönt;) som tex det här. Så utforska sidan!

En annan blogg för er som lider av ångest och vill läsa mer om det, så vill jag tipsa om happyangest.se

Hur ofta fyller du på energi?

Jag har vanligtvis otroligt mycket energi. Man skulle kunna säga att jag är energisnål. På en tank kör jag länge och istället för att fylla på när tanken nästan är tom (som de flesta människor gör) så kör jag på tills det är tomt, och när den sista droppen är slut så kör jag ett tag till på ångorna. Men jag ger mig inte, när inte ens det fungerar så går jag ut och putter bilen. Har jag tur så är jag nära en nedförsbacke vilket gör att jag kan rulla ett tag till, till och med komma upp i en högfart trots att tanken är tom. Är jag på planmark klarar jag att skjuta den framför mig innan det tar stopp och i värsta fall är jag i en uppförsbacke och då slutar det ofta med att jag får hela bilen över mig, jag blir överkörd. Alla stopp är jobbiga i sig men det som skiljer dem åt är att de har olika lång återhämtningstid.

Därför är det viktigt att ha vägen klar, att ha en karta framför sig sig så att man kan se hur långt det är till nästa bensinstation. Vart finns det nedförsbackar och vart är det uppför där det kanske blir extra tungt. Kanske behöver jag någon som bogserar mig en kort sträcka.

Vid mjuk körning krävs inte lika mycket bensin, men vid för många start, stopp och hårda inbromsningar så drar den lite mer och då kan du behöva tätare tankningar (och kanske en och annan service).

För att tala klarspråk- titta på vad DU har framför dig. Planera in dina återhämtningsdagar/stunder. Försök att se vad DU kan förändra för att dina dagar ska gå mjukare. Vad/vem tar din energi? Vem slangar bensin ur din tank? Gör dig av med dem!! Umgås med dem så fyller på tanken (gärna gratis). Det kommer alltid att finnas farthinder på din väg, men kan du då ta en annan? Vilka i din omgivning agerar farthinder, får dig att tvärbromsa eller försöker åka snålskjuts?

Om DU planerar DIN körning och inte låter ANDRA stoppa dig, utan själv saktar ner farten så kommer det inte ta lika mycket av din energi. Jag tror att alla har sin egen väg, sin egen karta. Din är inte lika min.

Efter att ha blivit överkörd igen, vecklar jag ut min karta och letar fram mitt kompass. Vart är min närmsta station, vart kan jag tanka, och vem kan bärga mig dit?

Aldrig nöjd

Under veckan som gått har jag känt en betydligt skillnad, jag har svårt att erkänna det för mig själv men så är det. Jag skulle inte vilja säga att det är medicinens förtjänst. Nej, jag försöker leta upp andra förklaringar till varför jag faktiskt mår bättre.

Kanske är det för att min uppsats är inlämnad hos handledaren och jag inte kan göra så mycket mer innan jag får svar, kanske är det så att min förlamande trötthet fortfarande förlamar mig fast att concertan har fått mig att i alla fall fungera trots det, eller kan det vara så att jag för en gång skull faktiskt lyssnar på mig själv och tar det lite lugnare (förmodligen inte). Jag vet inte, men jag vill inte tro skulle inte tro att medicinen ensam är orsaken till mitt nya mående.

Men jag tror att medicinen faktiskt lyfte upp mig ur den svacka jag var i -tack concerta! Jag känner inte längre samma driv, jag är mycket lugnare. Samtidigt som det är jätte bra, så stör det mig också (jag vill och tycker om att få saker gjorda). Innan så var det alltid gasen i bott, jag måste vattna blommorna, jag måste lägga i en tvätt, jag måste, jag måste. Så fort jag fick en tanke så var jag tvungen att göra den med en gång annars låg den och gnagde inom mig tills jag fick skavsår. Den senaste veckan har jag absolut haft lika mycket att göra, men jag har en känsla av att allt kan vänta…. Det är inget som jagar mig längre. Min hjärna får fortfarande tusen idéer men jag matar inte längre allihop, om ens någon av dem, de får liksom försvinna av sig själv.

Under påskhelgen har jag faktiskt kunnat sitta och inte göra någonting. När min hjärna har sagt till mig att göra något har kroppen på något magiskt vis stannat kvar…..och bara suttit.

Visst, jättebra tänker ni, du har hittat lösningen, du fungerar på medicinen, varför klaga!

Det kanske bara är en fas, vad vet jag. Men jag blir arg på mig själv när jag vill vattna blommor, ta hand om disk och tvätt men skjuter upp det framför mig. Jag blir besviken på mig själv när jag utan piskan inte längre är lika duktig på att träna, jobba eller överhuvudtaget få något gjort. Det är som att piskan fortfarande ligger där, jag kan se den, men jag vet att ingen kommer att lyfta den mot mig, ingen kommer slå mig så att ryggen blöder eller jaga mig med den så att jag springer på ren rädsla. Och jag vet att det låter konstigt men jag saknar det….. Jag är rädd för att tappa bort piskan, jag är rädd att jag aldrig mer kommer orka lyfta den. Hur mycket jag än hatar den svidande smärtan på min rygg så älskar jag resultaten den ger mig. Jag är den jag är, för att jag ständigt har den bakom mig. På något vis så är det den som tvingar mig ger mig ork och kraft till att ständigt prestera.  Jag är en ”doer”, jag är personen som får saker att hända, den som inte låter saker och ting vänta, den som bara gör.

Det har varit min största och starkaste sida, utan den, vad är jag då?

 

 

Fördelar med att vara egen

Vill tipsa om entreprenörspodden, för de som är företags intresserade. Tycker att det är härligt att lyssna på andra entreprenörer, att fylla på sin egen tank av energi och inspiration. Det var mycket av det de sa som man själv kunde relatera till, som att tex det sköna med att vara egen är att ha möjligheten att kunna jobba dygnet runt (och då menar jag inte prestera dygnet runt) utan att man jobbar de timmar man har som mest energi och som passar i ens livspussel och inte de 8 timmar som man måste. Jag kanske delar upp några timmar på morgonen och några timmar på kvällen eller så jobbar jag 10 timmar på helgen osv. Man har helt andra valmöjligheter! Att gå en skogspromenad eller läsa en tidning skulle kunna vara inspirerande och berikande för ditt jobb, men som anställd är det inget du kan göra på arbetstid, men som företagare något du kanske väljer att göra för att du vet att det oftast ger dig något.

Det var så skönt att höra andra berätta att de också längtar efter sin dator eller att när de träffar vänner och ska vara sociala så vill de inget annat än hem och jobba…och inte för att man måste utan för att man vill.