Aldrig ensam

BildBild

Många känner nog igen sig i känslan av ensamhet, både som anhörig och drabbad. Rädsla, sorg och skam. Att se sina barn må dåligt utan att kunna göra något åt det måste vara fruktansvärt! Har jag gjort något fel, kunde jag gjort något annorlunda? Psykisk ohälsa är idag den stora folksjukdomen. Borde vi inte kunna stötta varandra i stället för att lida i det tysta? Min  önskan är att ingen ska behöva stå där….ensam.

Kan vi inte tillsammans visa att det är ok att inte må bra, att vi stöttar varandra i ställer för att döma. Vill du vara med? Gör ditt eget smycke med texten ”aldrig ensam” (valfritt smycke och utseende). Ta gärna kort på din kreation och maila till mig jessica@nestorforlag.se eller lägg upp bilden på nestorforlags Facebook sida.

Annonser

Jag är tillbaka..

Bara för att jag är en ny (och mycket bättre) människa ska jag idag förbereda inför blogg/hemsideförändring. I morgon ska jag påbörja själva arbetet och efter helgen ska jag fortsätta arbetet med boken. Ser ni, EN SAK I TAGET.

Jag börjar sakta men säkert att återhämta mig från kraschen nu. Förutom spänningshuvudvärken som fortfarande hänger sig kvar så känner jag mig nästan som förut. Ett tydligt tecken på att jag börjar bli ”frisk” är att insomningssvårigheterna har kommit tillbaka (jihoo) de två senaste nätterna (måste vara ett gott tecken). Den senaste månaden har jag annars varit så hopplöst trött. Somnat när jag lagt huvudet på kudden (och varit lika trött när jag vaknat), lagt mig tidigare än vanligt, tagit powernaps när jag varit ledig och helt enkelt gjort så lite som möjligt och det är INTE likt mig.

Igår kväll när huvudet började mala på som det brukar och jag låg vaken i vad som kändes som timmar, såg jag det som ett ”friskhetstecken” och blev glad och tacksam inte lika irriterad som jag brukar bli på min hjärna för att den inte kan somna.

Till min hjärna: Välkommen tillbaka, jag har saknat dig! Lova att aldrig, aldrig, lämna mig ensam så där länge igen…

Friskt eller sjukt?

Oroar jag mig mer nu än vad någon annan skulle ha gjort, hur mycket är det ok att oroa sig? Ibland kan det vara svårt att se skillnaden, och ibland kanske jag till och med gör fel val eller chansar och uppfattas som väldigt orädd då jag inte vill låta min rädsla stoppa/styra mig. Men både rädsla och ångest är normalt att känna så hur känner man skillnad på när den är överdriven?

Jag vet själv svaret på den frågan. När den tar över merparten av din tid, när du inte kan släppa det eller slappna av, ja då är det överdriven. Men visst inträffar det väl händelser där även den ”friska” människor oroar sig på ett ”sjukt” sätt?

Tänk om denna oro jag känner nu, är ”normal” och hade oroat vem som helst. Tänk om det är nu som jag faktiskt har en anledning att vara orolig, kanske är det till och med nu jag ska låta oron vinna och ringa till min dotter och be henne komma hem. Eller kanske ska jag som vanligt låta ångesten skölja sig över mig, bita sig fast under natten och sitta kvar som en hinna på kroppen under hela morgondagen. Ångestenskretslopp…tills telefonen ringer och jag får höra hennes röst, tills jag får se hennes blå ögon, eller hålla hennes hand igen….då är jag återigen om så bara för en stund, fri.

Ett enda jävla mörker

ja, det är nog hur jag lättast skulle förklara det som fanns inom mig som barn/ungdom. Jag hade ingen aning om vad det var för något förutom att det gjorde jävligt ont!

När man blev äldre lärde man sig sätta ord på känslorna. Man såg skillnad på tanke/känsla och verklighet. Tanken/känslan som fanns där var högst verklig men behövde inte vara sann. Idag ser jag det som vårt ansvar, vi vuxna, att hjälpa dessa barn/ungdomar att sätta ord på sina tankar och känslor, att skilja på det som är inom dig och det som är utanför dig.

Vi KAN och SKA reda ut trasslet inom dem. Vi kan inte ta mörkret i från dem, men vi kan tillfälligt tända ett ljus och hjälpa dem syna mörkrets alla vrår. Vi kan hjälpa dem att lära känna sig själva så väl att det inte går vilse inom sig oavsett ljus eller mörker.

Negativa och mörka tankar kan förgöra dig, trots att det bara är tankar. Vi måste visa dem sina tankefällor och tankefel, lära dem hur snabbt tankar sprids och eskalerar. Även om en tanke inte är sann, bidrar den till ditt mörker och fortsätter att skapa känslor du inte skulle behöva bära.

Du är inte ensam, du känner dig ensam, eller till och med kanske väljer att vara ensam. Det är en känsla du bär inom dig oavsett hur många nära och kära du har, oavsett hur älskad du är.

Du är inte dum, du känner dig dum. Oftast för att vänner/lärare inte hinner komma till poängen innan du tappat koncentrationen.

Du är inte annorlunda, du känner dig annorlunda, och det är en väldigt stor skillnad!

Varning, ömtålig mamma!

Bild

 

Det finns inget som kan få mig mer stressad än barn! Det spelar ingen roll hur många arbetsuppgifter eller hur tufft jobb jag har framför mig så är det ingen match jämfört med små saker som springer omkring i cirklar och skriker (eller väcker en flera gånger per natt). I natt minns jag inte hur många gånger sonen väckte mig, men jag minns tydligt sista gången då han slutligen somnade om och jag själv låg sömnlös resten av natten.

Alla små stressmoment känns idag stora som berg, och även om jag med lätthet skulle kunna bestiga bergen har jag inte kraften till att lyfta en fot. Barnens vanliga gnabb gör en gråtfärdig och man längtar bara efter tystnaden som aldrig inträffar. Ibland skulle man önska att man hade en skylt i pannan, i dag skulle denna sitta i min. Synd bara att barnen inte kan läsa, och även ifall de hade kunnat det så är de oftast inga mästare på att hantera ömtåliga saker.

 

MEN ORKA!!!

Jag förstår inte att folk som inte har kunskap ens orkar bry sig, lägg ner liksom. Efter att ha läst denna artikel i arbetarbladet blev jag så jävla förbannad. Att arbetarbladet ens visar upp den är helt idiotisk för personen som skriver har uppenbarligen INGEN kunskap alls! Är DU så jävla dum, eller låtsas du bara? Det är en jävla skillnad på barn i trotsålder och barn med diagnoser, ifall DU inte ser den skillnaden så är det tur att det inte är ditt yrke att sätta diagnoser. Varför ens lägga dig i debatten när du uppenbarligen inte vet ett skit?

Att du sen lägger skulden på föräldrarna visar ännu mer din brist på kompetens, att du ens kan skriva är ett under för du verkar inte ha mycket annat i ditt huvud! Visst det finns barn med dålig uppväxt och med anknytningsproblem som lider av ADHD, men långt ifrån alla! De allra flesta föräldrar kämpar mer än ”Svensson” för sitt barn.

Jag har växt upp och sett min mamma kämpa hela livet med min bror (som varken blivit misshandlad, utnyttjad eller oälskad) med ADD, att du ens vågar trampa på så många människor som kämpar för sina barn. Du har förmodligen aldrig ens varit i närheten eller sett motgångarna dessa föräldrar får ta! Du borde för fan skämmas! Vilka andra människor i samhället trycker du ner? Jag antar att det är fel på missbrukare, fattiga och handikappade också, det är förmodligen deras föräldrar som är orsaken till det….?

Att du går hårt mot ADHD det börjar man bli van vid du har väl ett gäng bakom dig för att ens våga öppna din stora käft, men att du ens nämner asperger, autism, tourettes och tics. Vet du vad det är? Är det också fullkomligt normalt och tillhör faser i livet?

Jag önskar DIG några veckor med ADHD/ADD,  att du får känna rotlöshet, tomhet och ständig ångest. Att dagligen få kämpa med ditt inre utan att någon kan hjälpa dig. Testa några dagar med tourettes, släng på någon månad med autism och kom sen till mig och säg att det inte finns någon psykisk ohälsa. Jag önskar att DU på närahåll skulle få följa en familj som kämpar för sitt barn redan som 3-åring och fram till att hen är vuxen. Att du skulle få se maktlösheten, tröttheten, ångest, depressioner och smärtan som inte hör till den ”vanliga” familjen. Att kämpa för en annan människa i 20 år och ständigt möta motgångar, kan förgöra vem som helst!

Jag önskar dig faktiskt mer kunskap och hoppas att DU mår bra i DITT liv, om det är det som krävs för att du ska sluta trycka ner andra!

 

Hur ofta fyller du på energi?

Jag har vanligtvis otroligt mycket energi. Man skulle kunna säga att jag är energisnål. På en tank kör jag länge och istället för att fylla på när tanken nästan är tom (som de flesta människor gör) så kör jag på tills det är tomt, och när den sista droppen är slut så kör jag ett tag till på ångorna. Men jag ger mig inte, när inte ens det fungerar så går jag ut och putter bilen. Har jag tur så är jag nära en nedförsbacke vilket gör att jag kan rulla ett tag till, till och med komma upp i en högfart trots att tanken är tom. Är jag på planmark klarar jag att skjuta den framför mig innan det tar stopp och i värsta fall är jag i en uppförsbacke och då slutar det ofta med att jag får hela bilen över mig, jag blir överkörd. Alla stopp är jobbiga i sig men det som skiljer dem åt är att de har olika lång återhämtningstid.

Därför är det viktigt att ha vägen klar, att ha en karta framför sig sig så att man kan se hur långt det är till nästa bensinstation. Vart finns det nedförsbackar och vart är det uppför där det kanske blir extra tungt. Kanske behöver jag någon som bogserar mig en kort sträcka.

Vid mjuk körning krävs inte lika mycket bensin, men vid för många start, stopp och hårda inbromsningar så drar den lite mer och då kan du behöva tätare tankningar (och kanske en och annan service).

För att tala klarspråk- titta på vad DU har framför dig. Planera in dina återhämtningsdagar/stunder. Försök att se vad DU kan förändra för att dina dagar ska gå mjukare. Vad/vem tar din energi? Vem slangar bensin ur din tank? Gör dig av med dem!! Umgås med dem så fyller på tanken (gärna gratis). Det kommer alltid att finnas farthinder på din väg, men kan du då ta en annan? Vilka i din omgivning agerar farthinder, får dig att tvärbromsa eller försöker åka snålskjuts?

Om DU planerar DIN körning och inte låter ANDRA stoppa dig, utan själv saktar ner farten så kommer det inte ta lika mycket av din energi. Jag tror att alla har sin egen väg, sin egen karta. Din är inte lika min.

Efter att ha blivit överkörd igen, vecklar jag ut min karta och letar fram mitt kompass. Vart är min närmsta station, vart kan jag tanka, och vem kan bärga mig dit?

Vad orsakade mitt fall?

Bild

Vem är den skyldige?

Nu är det över, jag mår bättre igen. Men varje gång jag rest mig upp undrar jag alltid vad det var jag snubblade över. Jag försöker hitta orsaken, vända och vrida på alla stenar för att hitta den skyldige. Den som orsakade mitt fall. Fast att jag vet att det inte är en sten som bär skulden utan att det handlar om ett helt grusintag, så vill jag ändå hitta den skyldige som gjort att jag snubblat och skrapat både armbågar och knän. Jag vill så gärna lära mig att gå runt den, hoppa över den eller på något annat sätt undvika. Jag vill slippa de där dagarna där man plåstrar om och blåser sina sår, dagarna då tiden står still.

De kommande dagarna kommer jag att gå extra försiktigt, titta noga vart jag sätter mina fötter. Men så fort såren är läkta vet jag att minnet av fallet kommer att vara som bortblåst. Jag kommer lyfta upp blicken mot himlen igen, se framåt, gå vidare.

Favorit i repris

Lördag morgon

-Jag mår så dåligt, jag gör vad som helst för slippa att må så här. Ok jag ger mig, jag testar mediciner i tre månader som läkaren sa….jag gör det denna gången, och JA, jag SKA vila mer, inte jobba lika ofta, snyftar jag till min man.

Söndag morgon

-Nu känns det bättre. Glöm det jag sa igår…