Friskt eller sjukt?

Oroar jag mig mer nu än vad någon annan skulle ha gjort, hur mycket är det ok att oroa sig? Ibland kan det vara svårt att se skillnaden, och ibland kanske jag till och med gör fel val eller chansar och uppfattas som väldigt orädd då jag inte vill låta min rädsla stoppa/styra mig. Men både rädsla och ångest är normalt att känna så hur känner man skillnad på när den är överdriven?

Jag vet själv svaret på den frågan. När den tar över merparten av din tid, när du inte kan släppa det eller slappna av, ja då är det överdriven. Men visst inträffar det väl händelser där även den ”friska” människor oroar sig på ett ”sjukt” sätt?

Tänk om denna oro jag känner nu, är ”normal” och hade oroat vem som helst. Tänk om det är nu som jag faktiskt har en anledning att vara orolig, kanske är det till och med nu jag ska låta oron vinna och ringa till min dotter och be henne komma hem. Eller kanske ska jag som vanligt låta ångesten skölja sig över mig, bita sig fast under natten och sitta kvar som en hinna på kroppen under hela morgondagen. Ångestenskretslopp…tills telefonen ringer och jag får höra hennes röst, tills jag får se hennes blå ögon, eller hålla hennes hand igen….då är jag återigen om så bara för en stund, fri.

Annonser

Vilda ungar

Jag är en person med mängder av drömmar och mål, och ständigt pågående projekt. 2010 startade jag upp en förening ”Vilda ungar” som vände sig till föräldrar som behövde extra stöd i sin föräldraroll. Min första tanke var att jag ville stötta de föräldrar vars barn hamnat i fängelse eller blivit LVU:placerade. Då jag själv i mötet med dessa upplevde att de blev lämnade utan hjälp och stöd. Många av de som hörde av sig till mig var just föräldrar till barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Men som vanligt när jag gör något blir allt för stort och människor orkar inte jobba i mitt tempo, vilket ofta leder till att jag står ensam kvar med människor som skriker efter hjälp. Så tyvärr lades föreningen ner, men jag blev väldigt glad när jag häromdagen på kriminalvårdens hemsida läste om FATEG, som är en förening för anhöriga till en gärningsman och strax efter det hörde jag även att flera föräldragrupper startats för föräldrar som har barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Jag är så glad att detta verkligen händer och att samhället börjar bli bättre på att se även människorna runt om. Det är så många mer som blir lidande än den drabbade, vi behöver bli bättre på att se från ALLA håll. Först då tror jag, att vi kan göra verklig skillnad.

Ett enda jävla mörker

ja, det är nog hur jag lättast skulle förklara det som fanns inom mig som barn/ungdom. Jag hade ingen aning om vad det var för något förutom att det gjorde jävligt ont!

När man blev äldre lärde man sig sätta ord på känslorna. Man såg skillnad på tanke/känsla och verklighet. Tanken/känslan som fanns där var högst verklig men behövde inte vara sann. Idag ser jag det som vårt ansvar, vi vuxna, att hjälpa dessa barn/ungdomar att sätta ord på sina tankar och känslor, att skilja på det som är inom dig och det som är utanför dig.

Vi KAN och SKA reda ut trasslet inom dem. Vi kan inte ta mörkret i från dem, men vi kan tillfälligt tända ett ljus och hjälpa dem syna mörkrets alla vrår. Vi kan hjälpa dem att lära känna sig själva så väl att det inte går vilse inom sig oavsett ljus eller mörker.

Negativa och mörka tankar kan förgöra dig, trots att det bara är tankar. Vi måste visa dem sina tankefällor och tankefel, lära dem hur snabbt tankar sprids och eskalerar. Även om en tanke inte är sann, bidrar den till ditt mörker och fortsätter att skapa känslor du inte skulle behöva bära.

Du är inte ensam, du känner dig ensam, eller till och med kanske väljer att vara ensam. Det är en känsla du bär inom dig oavsett hur många nära och kära du har, oavsett hur älskad du är.

Du är inte dum, du känner dig dum. Oftast för att vänner/lärare inte hinner komma till poängen innan du tappat koncentrationen.

Du är inte annorlunda, du känner dig annorlunda, och det är en väldigt stor skillnad!

Varning, ömtålig mamma!

Bild

 

Det finns inget som kan få mig mer stressad än barn! Det spelar ingen roll hur många arbetsuppgifter eller hur tufft jobb jag har framför mig så är det ingen match jämfört med små saker som springer omkring i cirklar och skriker (eller väcker en flera gånger per natt). I natt minns jag inte hur många gånger sonen väckte mig, men jag minns tydligt sista gången då han slutligen somnade om och jag själv låg sömnlös resten av natten.

Alla små stressmoment känns idag stora som berg, och även om jag med lätthet skulle kunna bestiga bergen har jag inte kraften till att lyfta en fot. Barnens vanliga gnabb gör en gråtfärdig och man längtar bara efter tystnaden som aldrig inträffar. Ibland skulle man önska att man hade en skylt i pannan, i dag skulle denna sitta i min. Synd bara att barnen inte kan läsa, och även ifall de hade kunnat det så är de oftast inga mästare på att hantera ömtåliga saker.

 

MEN ORKA!!!

Jag förstår inte att folk som inte har kunskap ens orkar bry sig, lägg ner liksom. Efter att ha läst denna artikel i arbetarbladet blev jag så jävla förbannad. Att arbetarbladet ens visar upp den är helt idiotisk för personen som skriver har uppenbarligen INGEN kunskap alls! Är DU så jävla dum, eller låtsas du bara? Det är en jävla skillnad på barn i trotsålder och barn med diagnoser, ifall DU inte ser den skillnaden så är det tur att det inte är ditt yrke att sätta diagnoser. Varför ens lägga dig i debatten när du uppenbarligen inte vet ett skit?

Att du sen lägger skulden på föräldrarna visar ännu mer din brist på kompetens, att du ens kan skriva är ett under för du verkar inte ha mycket annat i ditt huvud! Visst det finns barn med dålig uppväxt och med anknytningsproblem som lider av ADHD, men långt ifrån alla! De allra flesta föräldrar kämpar mer än ”Svensson” för sitt barn.

Jag har växt upp och sett min mamma kämpa hela livet med min bror (som varken blivit misshandlad, utnyttjad eller oälskad) med ADD, att du ens vågar trampa på så många människor som kämpar för sina barn. Du har förmodligen aldrig ens varit i närheten eller sett motgångarna dessa föräldrar får ta! Du borde för fan skämmas! Vilka andra människor i samhället trycker du ner? Jag antar att det är fel på missbrukare, fattiga och handikappade också, det är förmodligen deras föräldrar som är orsaken till det….?

Att du går hårt mot ADHD det börjar man bli van vid du har väl ett gäng bakom dig för att ens våga öppna din stora käft, men att du ens nämner asperger, autism, tourettes och tics. Vet du vad det är? Är det också fullkomligt normalt och tillhör faser i livet?

Jag önskar DIG några veckor med ADHD/ADD,  att du får känna rotlöshet, tomhet och ständig ångest. Att dagligen få kämpa med ditt inre utan att någon kan hjälpa dig. Testa några dagar med tourettes, släng på någon månad med autism och kom sen till mig och säg att det inte finns någon psykisk ohälsa. Jag önskar att DU på närahåll skulle få följa en familj som kämpar för sitt barn redan som 3-åring och fram till att hen är vuxen. Att du skulle få se maktlösheten, tröttheten, ångest, depressioner och smärtan som inte hör till den ”vanliga” familjen. Att kämpa för en annan människa i 20 år och ständigt möta motgångar, kan förgöra vem som helst!

Jag önskar dig faktiskt mer kunskap och hoppas att DU mår bra i DITT liv, om det är det som krävs för att du ska sluta trycka ner andra!

 

-Dom ljuger!

Utbrister min man efter att ha sett ”Helt sjukt” på tvn i veckan där de pratade om ADHD.

-Varför säger de att de vill ha kvar sin ADHD. Det är väl klart att de inte vill, det är ju inte värt det!

-Men jag skulle heller inte vilja bli av med det, säger jag efter att ha funderat en stund.

-Så du tycker om att bryta ihop?!

– Nej, jag tycker om att vara på topp, att orka mer än alla andra…

-och sedan bryta ihop?

-Nej, helst inte bryta ihop alls…

-Nej, men det gör ni ju, och det är ju det som är grejen. Ni får inte mer gjort bara för att ni gör flera saker samtidigt, för när ni väl bryter ihop så hinner vi ”vanliga” ikapp.

Visst, det kanske ligger en liten poäng i det. Men det finns en känsla i den där höga farten man får upp som jag inte skulle vilja vara utan. Det är som en stor stark kraft som kommer nerifrån magen och ger ett knytnävslag rakt i ansiktet. Det gör att man vaknar, blir som en duracellkanin, som bara går och går….(tills batterierna är tomma).

Jag älskar den starka kraften och den höga farten, MEN man blir lätt fartblind och kör över hastighetsbegränsningarna. Så förr eller senare blir man stoppad…..och ja, då är det inte lika roligt längre.

Någonting har hänt…

och jag vet inte vad. (jag går fortfarande på linjen att jag tror att det är JAG som äntligen har lärt mig) Men varje dag ser jag stora skillnader själv på både beteende och tankar.

Förr när barnen lagt sig och kvällen kom: Jag MÅSTE göra x antal saker som ska hinnas med innan 22.00. Stress!

Nu: Vad ska jag göra i kväll?

Direkt tanken flög förbi reagerade jag på att jag inte kände igen den, den var egentligen inte min. Jag vet alltid vad jag ska göra och jag har alltid massor av saker jag ska göra. Skillnaden nu är att jag kan låta saker vara, jag måste inte svara på varje impuls, eller tanke, jag måste inte reagera på allt. En sådan skön känsla! Det mesta kan faktiskt vänta har jag insett,…nu.

 

 

Jag som försöker finna lugnet…

….hittar det inte någonstans!  Veckan i snapshots:

Magsjuka, städa, påskfirande, gäster på besök, förberedande av barnkalas, komma ihåg att ringa viktiga samtal, stress, fullt upp på jobbet, pressad almanacka, ännu mer magsjuka, utvecklingssamtal på dagis, stress, dotter till dans, sa jag magsjuka? Inställt kalas, handla, städa, möte, planera om i redan full almanacka, invänta ännu mer magsjuka, ställa in kommande möten och måsten?

Love life!

Bloggtips

Vill tipsa om en blogg (jippieserien.se) med massa viktiga inlägg, tex det här. Jag har inte utforskat hela bloggen, eller läst hennes böcker men produkterna hon skapar är sådana jag själv tänkt att göra (men nu slipper jag, vad skönt;) som tex det här. Så utforska sidan!

En annan blogg för er som lider av ångest och vill läsa mer om det, så vill jag tipsa om happyangest.se

Hur ofta fyller du på energi?

Jag har vanligtvis otroligt mycket energi. Man skulle kunna säga att jag är energisnål. På en tank kör jag länge och istället för att fylla på när tanken nästan är tom (som de flesta människor gör) så kör jag på tills det är tomt, och när den sista droppen är slut så kör jag ett tag till på ångorna. Men jag ger mig inte, när inte ens det fungerar så går jag ut och putter bilen. Har jag tur så är jag nära en nedförsbacke vilket gör att jag kan rulla ett tag till, till och med komma upp i en högfart trots att tanken är tom. Är jag på planmark klarar jag att skjuta den framför mig innan det tar stopp och i värsta fall är jag i en uppförsbacke och då slutar det ofta med att jag får hela bilen över mig, jag blir överkörd. Alla stopp är jobbiga i sig men det som skiljer dem åt är att de har olika lång återhämtningstid.

Därför är det viktigt att ha vägen klar, att ha en karta framför sig sig så att man kan se hur långt det är till nästa bensinstation. Vart finns det nedförsbackar och vart är det uppför där det kanske blir extra tungt. Kanske behöver jag någon som bogserar mig en kort sträcka.

Vid mjuk körning krävs inte lika mycket bensin, men vid för många start, stopp och hårda inbromsningar så drar den lite mer och då kan du behöva tätare tankningar (och kanske en och annan service).

För att tala klarspråk- titta på vad DU har framför dig. Planera in dina återhämtningsdagar/stunder. Försök att se vad DU kan förändra för att dina dagar ska gå mjukare. Vad/vem tar din energi? Vem slangar bensin ur din tank? Gör dig av med dem!! Umgås med dem så fyller på tanken (gärna gratis). Det kommer alltid att finnas farthinder på din väg, men kan du då ta en annan? Vilka i din omgivning agerar farthinder, får dig att tvärbromsa eller försöker åka snålskjuts?

Om DU planerar DIN körning och inte låter ANDRA stoppa dig, utan själv saktar ner farten så kommer det inte ta lika mycket av din energi. Jag tror att alla har sin egen väg, sin egen karta. Din är inte lika min.

Efter att ha blivit överkörd igen, vecklar jag ut min karta och letar fram mitt kompass. Vart är min närmsta station, vart kan jag tanka, och vem kan bärga mig dit?