Under veckan som gått har jag känt en betydligt skillnad, jag har svårt att erkänna det för mig själv men så är det. Jag skulle inte vilja säga att det är medicinens förtjänst. Nej, jag försöker leta upp andra förklaringar till varför jag faktiskt mår bättre.
Kanske är det för att min uppsats är inlämnad hos handledaren och jag inte kan göra så mycket mer innan jag får svar, kanske är det så att min förlamande trötthet fortfarande förlamar mig fast att concertan har fått mig att i alla fall fungera trots det, eller kan det vara så att jag för en gång skull faktiskt lyssnar på mig själv och tar det lite lugnare (förmodligen inte). Jag vet inte, men jag vill inte tro skulle inte tro att medicinen ensam är orsaken till mitt nya mående.
Men jag tror att medicinen faktiskt lyfte upp mig ur den svacka jag var i -tack concerta! Jag känner inte längre samma driv, jag är mycket lugnare. Samtidigt som det är jätte bra, så stör det mig också (jag vill och tycker om att få saker gjorda). Innan så var det alltid gasen i bott, jag måste vattna blommorna, jag måste lägga i en tvätt, jag måste, jag måste. Så fort jag fick en tanke så var jag tvungen att göra den med en gång annars låg den och gnagde inom mig tills jag fick skavsår. Den senaste veckan har jag absolut haft lika mycket att göra, men jag har en känsla av att allt kan vänta…. Det är inget som jagar mig längre. Min hjärna får fortfarande tusen idéer men jag matar inte längre allihop, om ens någon av dem, de får liksom försvinna av sig själv.
Under påskhelgen har jag faktiskt kunnat sitta och inte göra någonting. När min hjärna har sagt till mig att göra något har kroppen på något magiskt vis stannat kvar…..och bara suttit.
Visst, jättebra tänker ni, du har hittat lösningen, du fungerar på medicinen, varför klaga!
Det kanske bara är en fas, vad vet jag. Men jag blir arg på mig själv när jag vill vattna blommor, ta hand om disk och tvätt men skjuter upp det framför mig. Jag blir besviken på mig själv när jag utan piskan inte längre är lika duktig på att träna, jobba eller överhuvudtaget få något gjort. Det är som att piskan fortfarande ligger där, jag kan se den, men jag vet att ingen kommer att lyfta den mot mig, ingen kommer slå mig så att ryggen blöder eller jaga mig med den så att jag springer på ren rädsla. Och jag vet att det låter konstigt men jag saknar det….. Jag är rädd för att tappa bort piskan, jag är rädd att jag aldrig mer kommer orka lyfta den. Hur mycket jag än hatar den svidande smärtan på min rygg så älskar jag resultaten den ger mig. Jag är den jag är, för att jag ständigt har den bakom mig. På något vis så är det den som tvingar mig ger mig ork och kraft till att ständigt prestera. Jag är en ”doer”, jag är personen som får saker att hända, den som inte låter saker och ting vänta, den som bara gör.
Det har varit min största och starkaste sida, utan den, vad är jag då?
Nestorforlag.se 