När håller man för hårt?

Bild

Bild

Bild

 

En av mammorna jag intervjuade till min bok berättade att hennes son nu som vuxen hade sagt till henne att det värsta med hans uppväxt var mammans ständiga rädsla. När han gjorde kul saker med kompisarna kände han alltid att han aldrig kunde njuta fullt ut. Någonstans inom honom fanns skuldkänslor eftersom han visste att han mamma var rädd och orolig. När hon berättade det så tänkte jag att det där får inte bli jag, jag får inte visa min ständiga rädsla för barnen. För på något sätt tar man ju bort det där härliga i att bara vara barn, att klara sig och göra saker själv, utan sina föräldrar…när vi ständigt skyddar dem hela tiden.

– Får jag gå före, sa 8-åriga dottern under gårdagen. Jag höll på att lirka ur sonen ur bilen och hon ville gå över vägen med en vän, för att komma till min brors hus som låg 50 meter bort.

– Nej, det är en bilväg där.

– Du är så himla rädd hela tiden, suckar hon bestämt.

– Ja men det är för att…..

– du älskar mig och är rädd om mig. Jag VEEET DEEET, men jag kan väl se mig för!

På något sätt blev jag chockad när hon sa det för jag trodde inte själv att hon hade sett mig som rädd…utan mer som omtänksam. Men rädd är ju det riktiga ordet. Nu vet jag att hon vet att jag håller henne tilllbaka för att jag är för rädd för att släppa henne ifrån mig, medan hon själv vill börja testa sina vingar. Men vart går egentligen gränsen för omtänksam och rädd, när måste man låta dem gå? Och vad hjälper egentligen några gränser om hon ändå bär vetskapen att så fort hon får lov att gå utanför staketet så blir mamma sjuk av oro?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s