Att släppa taget…

bild 1

bild 2

bild 3[1]

Ångesten har i hela mitt liv funnits där, levt sitt eget liv i min kropp. Men efter att jag fått mitt första barn var det som om hela jag uppfylldes av den och inget annat fick plats. Sedan dess har det varit en annan slags kamp mot de negativa tankarna och katastrofscenerna som ständigt är närvarande. Vad jag inte visste när barnen var mindre var att ångesten växer i samma takt som barnen och att så länge jag har kontroll på mina barn kan jag på ett någorlunda sätt också kontrollera tankarna. Men nu när barnen börjar bli ”stora” och jag behöver släppa taget lite grann eller i alla fall ge dem ett längre koppel så slår ångesten till i dubbel dos.

Jag lovade tidigt mig själv att min ångest inte skulle gå ut över någon annan. Men att säga nej till något de vill göra (gå ut själva, åka och bada med kompisar) är enklare än att ta emot ångesten som kommer om jag skulle låta dem göra det. Men jag kan inte hindra mina barn från att växa, jag kan inte skrämma dem med min egen rädsla.

Jag behöver släppa lite på greppet, ge dem en längre lina för att de ska växa, utvecklas och bli självständiga individer. Jag vet det. Men för mig känns det som om jag tappar greppet om dem helt, att de balanserar längst en farlig brant och en vindpust skulle få dem att falla över. Jag vill ständigt gå vid deras sida och hålla dem i handen för att skydda dem från både små och stora vindar…eller kanske handlar det egentligen om att skydda mig själv.

Kanske behöver inte de min hand, det kanske är jag som behöver deras.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s