ADHD och föräldraskap

bild

 

Vad har du för storlek på din ram?

Min bok blev till på grund av att jag hade det väldigt tufft mitt första år som mamma, om det berodde på min ADHD, min ångest, på mitt barn eller något annat det vet jag inte. Men en sak som jag med all säkerhet vet är att jag inte fick den hjälpen jag behövde trots att jag sökte den på alla sätt och vis. Jag tycker att jag klarar av livet väldigt bra som ADHD människa, men det som är svårast, för mig, det är att vara förälder. Jag får inte ihop det i min hjärna, ibland kan det vara nog så svårt att sopa ihop alla bitar av sig själv och så ska man ha två till att ta hand om.

Det hemska med det här är att det är inget vi pratar högt om, för ingen vill väl vara en dålig förälder? För det första är det otroligt sorgligt att folk inte vågar söka hjälp och för det andra är det ännu sorgligare när det inte finns någon hjälp att få….

Igår när jag läste mina artiklar så slog det mig, att tänk så många odiagnostiserade föräldrar som finns där ute. De kanske utåt sett sköter föräldraskapet bra, men innanför kan det likväl vara kaos. Risken är också större att dessa föräldrar själva har barn med ADHD, vilket innebär dubbla svårigheter.

Många pratar om överdiagnostisering, jag tror tvärtom. Att ADHD/ADD är starkt underdiagnostiserat och framför allt hos vuxna. Och jag tror att många vuxna kan tänka liksom jag att vad ska jag med en diagnos till, jag är vuxen, har ju klarat mig så här långt. En diagnos gör varken från eller till…Men jo diagnosen kan göra det mer synligt för vår omgivning att vi är otroligt många som behöver stöd i olika delar av våra liv och att vi har rätt till det.

Jag menar inte att alla vuxna med ADHD har svårt för att vara föräldrar eller är sämre föräldrar, utan jag talar om min egen upplevelse. Även om jag tagit mig ur den delen jag skrev om i min bok, så har jag det mycket svårare än min man att hantera våra barn, att planera, komma ihåg och framför allt att försöka hålla mig i deras tempo. Min man hjälper mig (eller tvingar mig) att hålla deras tempo, men förra helgen när mannen var borta ur huset så försvann ju min bromskloss och det blev automatiskt att jag ökade tempot utan att vara medveten om det. Tror inte att barnen fick en lugn stund då allt som hände gick snabbt, snabbt snabbt. På Söndag kvällen när barnen hamnat i säng fick jag skuldkänslor över mitt höga tempo, men det spelar ingen roll hur medveten jag än är om det så kan jag inte sakta ner!

Jag är tacksam över att jag har en man som bromsar mig (även om jag inte gillar det), som sätter upp regler och håller i strukturen. Det var han som satte upp mina ramar och sa -spring så fort och hur många varv du vill, men de är dessa du måste hålla mig inom.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s